Rättegången som ett samhälles försök att dyrka upp den svarta lådan bakom dåd som vi kallar ofattbara – för att hitta sanningen, och för att kunna sörja djupare.

Domstolen som litterär plats handlar både om den inre och den yttre skulden. Emmanuel Carrère skriver ofta om sådana gränser. Som i ”Yoga” eller genombrottet ”Doktor Romand” , 2000, om bedragaren som blev massmördare när hans livslögn om ett framgångsrikt läkarliv avslöjades, ofta i autofiktionens form full av avslöjanden, falluckor och labyrinter.

På ett sätt är Carrères bok sorgligt föråldrad, 2015 års fasa har följts av så många fler: krig i Europa, folkmord, galna presidenter. Och det var ingen Nürnbergrättegång, påpekar han, då dömdes nazistiska makthavare, här finns bara underhuggarna kvar. Men han var övertygad om att det skulle förändra livet att höra vad de som överlevt skulle säga.

True crime, voyerism, författaren som kannibal eller vampyr?

Ja. Men han återskapar tiden så att vi befinner oss där och då – med förövarna och deras världsbild. Med offren på gatorna, polisen som transkriberat förloppet i konsertlokalen Bataclan, skott för skott, telefonerna som ringde hos de döda. Detaljer och repliker, trafikljus och cigaretter, mammorna och vännerna, alla inställda drömmar.

Han beskriver rättegången som en kollektiv lång seglats, och som en kyrka där det heliga kan synas. Advokaterna, på båda sidor, blir hjältar, och författaren kan inte kan låta bli att skriva att en av dem tidigare varit knivkastare i en nöjespark, innan han tillägger att det är en skröna.

Men framförallt är ”V13” en, i sin elegans mycket fransk, rapportbok om vad terror gör: besannar vår rädsla att ridån som döljer intigheten ”ska försvinna”. Och högst aktuell: är inte domstolars integritet idag ofta det som står mellan oss och avgrunden?

Fler bokrecensioner här.