Därför ser vi fortfarande på Vänner – 25 år efter premiären

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Den 22:a september 1994 sändes det första avsnittet av Vänner i USA. Serien om de sex vännerna som hängde i den mysigt hippa Manhattanlägenheten blev snart allas favoritserie – och än i dag drar den jättestor publik. Varför blev den en sån succé? Kulturnyheternas Hannes Fossbo söker efter svaret nedan:

Hannes Fossbo

Kulturnyheterna

Nu fyller tv-serien Vänner 25 år och trots att den avslutades för 15 år sedan har den fortfarande tjusningskraft. Enligt siffror från analysföretaget Jumpshot – Netflix delar inte gärna med sig av statistik – var serien förra året, efter amerikanska The Office, den mest sedda på Netflix i USA. Vilket ledde till att strömningstjänsten hostade upp motsvarande en miljard svenska kronor för att få behålla rättigheterna under 2019.

Vänner-fans gick bananas

Av alla populära sitcoms från 90-talet är det nog ingen som gjort ett större avtryck än den om de sex vännerna Monica, Rachel, Phoebe, Ross, Chandler och Joey. Ett ovetenskapligt men bra bevis på det är hur kommentarsfältet på brittiska Blackpool-polisens Facebook-sida fullständigt svämmade över av Vänner-referenser förra hösten när de lade ut en bild på en misstänkt tjuv som var kusligt lik Ross.

Vänner-fans världen över gick bananas och över 170.000 mer eller mindre obskyra citat från serien publicerades och filmen på den stackars småtjuven spreds över hela världen.

På Kulturnyheternas redaktion är vi minst tre som sett alla Vänner-avsnitt massor av gånger, och en som, trots kollegornas himlande ögon, touretteslikt hasplar ur sig minst en Vänner-referens om dagen. Jag vet också att det är knäppt att jag, när jag fick beskedet att jag landat mitt första journalistjobb, sträckte armarna i luften och utbrast I’m an assistant buyer! Men det är lika knäppt att du som läser detta förstår referensen. (Om du inte förstår, se avsnitt S04E9)

Ser Vänner i sömnen

Och vi är många som har en knasig relation till Vänner. Min syster till exempel. Långt in på 00-talet satte hon på ett avsnitt varje kväll när hon skulle sova. Det spelar ingen roll om jag blundar, jag ser vad dom gör i alla fall, sa hon och sussade sen sött.

Ytterligare en som har serien fastbränd i hjärnbarken är skribenten Jack Hildén som nyligen i en text på Aftonbladets kultursida berättade att han i princip kan alla replikväxlingar i Vänner utantill.

 – Jag samlade på alla VHS:er när jag var liten och brukade se några avsnitt varje dag efter skolan. Fyra-fem i rad när det var som värst. Jag köpte dvd-boxen sen och den har jag kvar. Jag och min flickvän ser faktiskt om serien just nu. Vi är på säsong tre.

Tröstas av gamla favoritserier

För Jack Hildén erbjöd vännerna sällskap och värme. Något som lyser med sin frånvaro i de flesta nya populära serier som strömningstjänsterna skyltar med. Inte så mycket trivsamt hjärterum i varken, Game of Thrones, Stranger Things eller Big little lies, för att nämna några.

I en artikel i The Guardian med rubriken The age of comfort tv spekuleras om att den nya storhetstiden för emotionellt tungt lastade dramaserier, berättelser om krig och drakar och våldsamma kriminalserier, också lett till att fler och fler dras till sina gamla, snällare, snuttefiltar från 90- och 00-talet. Som nämnda Vänner och The Office, men också serier som Gilmore Girls, Parks and recreation och The Big Bang Theory.

 – Det tror jag stämmer bra, säger Jack Hildén. I Vänner finns det en trygghet som inte finns i dagens serier. Den skildrar en ganska konfliktfri vänskap och de har en fin dynamik mellan varandra. Det är verkligen något man kan se innan man går och lägger sig.

Perfekt rollbesättning

Kulturjournalisten Adrianna Jalming hör också till gruppen som sett alla 236 vänner-avsnitt om och om igen. Hon tror mycket av seriens popularitet handlar om att den låg rätt i tiden.

 – Det var fortfarande ganska nytt med en serie där de bara umgicks med varandra och hade trevligt. Och så var det perfekt rollbesatt och med en lätt men smart humor.

När man talar om vilka komediserier som mest karaktäriserar 90-talet är det framförallt Vänner och Seinfeld som nämns. Oftast landar analysen i att Seinfeld är hållit bäst medan Vänner är mer daterat. Något Jack Hildén vänder sig emot.

 – Jag tycker de är lika daterade i så fall. Kritiken har ju handlat om att det finns sexism och homofobi i Vänner, men det stämmer ju i båda fallen. I Vänner känns de scenerna dessutom ofta malplacerade och sämre gestaltade än resten av serien. Som att Ross varken vill anställa en manlig barnvakt eller att hans son ska leka med en docka. Varför skulle han tycka så? Man tror inte på honom. Samtidigt skildras Ross exfru Carol och hennes relation med Susan på ett kärleksfullt sätt i Vänner, tycker jag.

”Vänner bättre än Seinfeld”

 – Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, säger Adrianna Jalming. Det är klart att det fanns homofobi och sexism i Vänner, men den fanns där i samma utsträckning som i resten av samhället som det såg ut då. Det är en rimlig kritik, de bitarna är ofräscha i dag, men Vänner var inte någon stor syndare. Mest var den snäll.

 – Det är en av anledningarna till varför Vänner är bättre än Seinfeld, säger Jack Hildén. Den går djupare. Man verkligen bryr sig om hur det går för alla sex. Och så var det bra manus från första säsongen, att man på ett enkelt och självklart sätt förmedlade karaktärernas bakgrundshistorier från början. Då kunde man nästan direkt skriva avsnitt som refererade till tidigare händelser, sånt brukar inte gå att göra förrän ett par-tre säsonger in i en komediserie

Den sista lägerelden

För många var Vänner en serie man delade med familj och kompisar. En av de sista lägerelds-tv-serierna som man högtidligt, en gång i veckan, satte sig i soffan för att tillsammans se det nya avsnittet. Samtidigt som man förvisso binge-kollade på de gamla avsnitten på video eller dvd alla andra dagar i veckan.

Både Adrianna Jalming och Jack Hildén var Vänner-besatta tillsammans med sina syskon och de rabblar alltid vännercitat och referenser när de ses.

 – Det är det jag tänker på när jag ser det igen i dag, säger Adrianna Jalming. Jag ser nostalgiskt tillbaka på helt bekymmersfria 22-minutersbitar av min ungdom.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.