När Bob Dylan fick Nobelpriset med motiveringen att han är en av tidens stora poeter som skulle läsas oberoende av sin musik, var den enda jag kunde tänka på Leonard Cohen. Jag har ännu inte lyckats läsa Dylan utan att höra hans musik, och tyckte att det var en halv Dylan som prisades, medan Leonard Cohen var poet och författare redan innan han blev världsberömd artist.

Men oavsett vem som var den sanna nya Dante för 1900-talet så handlar det kanske mest om rösten, och Cohens röst hade en svårdefinierad intim magi, och en så tydlig manlig närvaro att det blir pinsamt att hylla den i en värld som gjort stora pengar på maskulina reklamröster i djupaste tonläge.

Det var en röst som satte ljud till mänsklighetens kontakter ner i historien och in i hjärtat, Bibelreferenser och bultande längtan, intellektuell reflektion och en oändlig skatt av rader att mumla när världen blir mörk. ”There is a crack in everything / That's how the light gets in” – som kommer att hålla för att nålas fast på Twitter och uppges som livsstilsmotto i hundra år till. Helt enkelt för att de raderna måste orka hålla.

Det är lätt att älska Cohen för mörkret men han är också så ljus. Han debuterade som poet 1956 men slog igenom med ”The Spice-Box of Earth” 1961, kallade chagallskt charmerande” av poeten och  översättaren Gunnar Harding (i den banbrytande samlingen ”Amerikansk undergroundpoesi” som redan 1969 utnämnde Dylan till den återuppståndne barden i det 20:e seklet). Hos Cohen, då, dansar en lycklig rabbi över ängarna och sabbatssolen lyser på älskande par i jordens kryddlåda.

Cohens två tredelade romaner, debuten Älsklingsleken(1963), dedicerad ”Till min mor” och Sköna förlorare (1966) till en yngre poet som bara blev 21 år, är poetiskt attraktiva som hans sånger, och hotar att uppsluka en som ett för starkt rakvatten. De är stundtals sentimentala intill det violetta men med ett sårigt inre tema om att slå sig fri.

I ”Sköna förlorare” driver en ung man av typen kreativ outsider (vilket betyder att han sover på dagen) omkring och är ”hårt ansatt” av sin rastlöshet, sina drömmar om ära och begåvning, sitt storhetsvansinne och inte minst sin sexualitet.

Det är den klassiska förgängelsen som Cohen besjunger också i ”Älsklingsleken”, om en barndom som rinner ”undan i nöjen och smärta” för Breavman, enda sonen i en rik judisk familj i Montreal. En klassisk donjuan med litterära drömmar, ironiskt älskad av sin författare. Men det är inte förrän flickan Shell dyker upp som det blir dödligt sarkastiskt, som om Dorothy Parker skrivit det. Båda stillägena var Cohens.

Liksom hans sinne för titlar tunga av innebörd, som diktsamlingen ”Flowers for Hitler” från 1964, eller för detaljer som i den här hotfulla bilden av oro: ”Salen ekade av ett sällsamt, klirrande ljud, som om hundra uttråkade män hade lekt med handen i fickan”.