”Att få födas om igen, att bli nån annan än sig själv”

Så sjunger Mattias Alkberg på låten ”Spenaten”, med en röst så nedtyngd av autotuner att den knappt går att känna igen. Och det är meningen. Han kallar texterna för ”rolldiktning”: personerna han beskriver är inte han, de har olika bakgrunder och åldrar, olika syn på livet.  

– Jag är ganska trött på mig själv och mina åsikter. Det är intressantare att bli nån annan och uppleva saker som nån annan gör det, säger Mattias Alkberg.

Inspelad på Fårö

”Personer” spelades in på Fårö, tack vare ett stipendium som innebar tre veckor vid regissören Ingmar Bergmans hus för honom och producenten Petter Granberg.

Albumets titel låter misstänkt likt Ingmar Bergmans märkliga ”Persona” från 1966, som också spelades in på Fårö. ”Persona” handlar om två kvinnor vars psyken upplöses och går in i varandra så att de till slut blir samma person.

Upplevde Mattias Alkberg och Petter Granberg samma saker som Liv Ullman och Bibi Andersson i filmen?

– Haha. Lite blev det väl så. Det var mörkt och det var bara vi två, nätterna var kolmörka och tysta. Dagarna innehöll inget annat alls, det var bara vi.

Whitney Houston inspiration

Det var en låt med Whitney Houston på bilradion som satte igång arbetet med ”Personer”. Alkberg och Granberg jobbade ihop med ett annat projekt när ”It’s not right but it’s okay” spelades på radion. Mattias Alkberg sade att han skulle vilja göra ”en sån skiva”, och Petter sade att han kunde tillverka beats.

Nu låter inte resultatet som Whitney Houston direkt, det är betydligt mörkare. Hela skivan är elektronisk, ljudbilden och stämningen påverkad av mötet med den karga ö-naturen.

– Jag hade aldrig varit på landet i mitt 45-åriga liv. Jag var livrädd för det var så jävla mörkt. Men de gav en fördelaktig sinnesstämning för texternas skull. Jag tycker de går ihop med musiken, säger Alkberg.

Blev en vit, kränkt man

Att låna ut sin röst till olika personer gav Alkberg, som förutom ett drygt 20-tal fullängdsskivor också är författare till sju diktsamlingar, möjlighet att skriva på ett nytt sätt.

– Texterna blev modigare, mycket mycket modigare.

Han tycker att de blivit ”mer hardcore, mer på riktigt” nu. Kortare och rakare. I en av låtarna, ”G’natt”, iklär han sig rollen som den kroniskt felstavande karaktären som i debatten ofta kallas ”vit, kränkt man”:

”Vill ha neger boll

Sjunga national sång

Hota Åsa Lindeborg

Älska Sabbaton”

– Det var helt vidrigt att skriva och sjunga den där texten. Vi var tvungna att ta bort allt attraktivt ur den. Det var svårt, säger Mattias Alkberg.

Ointresserad av ”det manliga geniet”

Mattias Alkberg säger att hans person är ointressant för andra än för honom själv. Istället lyfter han fram sina samarbeten, till exempel det med skådespelerskan Ann Petrén som spelar huvudrollen i videon till låten ”Tjugonde” (han kallar samarbetet ”helt surrealistiskt mäktigt”), eller det med konstnären Aida Chehrehgosha, som gjort det suggestiva skivomslaget.

Bilden föreställer ett fackeltåg med svartklädda människor med masker för ansiktena. De är på väg från staden mot naturen. Eller kanske är det en lynchmobb – de som går längst fram håller en ung man under armarna.

Mattias Alkberg vet inte själv. Däremot vet han att det var tur att Ann Petrén spelade rollen som kvinnan i den svartvita videon, och inte Liv Ullman som från början var påtänkt till rollen. Det hade gjort referenserna till ”Persona” alldeles för uttryckliga.

– Jag vill inte gå in och hylla Ingmar Bergman. Jag har inget behov av att ryggdunka eller höja ytterligare en man. Inte ens mig själv. Är det nåt jag inte tycker om är det bilden av det manliga geniet.