Sex and the city hade premiär för 20 år sedan. Foto: AP/TT

Efter 20 år känns Sex and the city fortfarande radikalt

Publicerad

ANALYS · Vad händer när man ser om en tv-serie och plötsligt tillhör målgruppen? Kulturnyheternas Tali da Silva får upp ögonen för Sex and the citys storhet och hur progressiv den faktiskt var. Både premiäråret 1998 och 20 år senare.

Tali da Silva

Kulturjournalist

Jag älskade förstås Sex and the city redan som tonåring. På 00-talet var vi svältfödda på berättelser där kvinnlig vänskap fick stå i fokus. Att tjejerna dessutom var snälla mot varandra var något oerhört. Att de till och med fick lov att dricka sprit, shoppa dildos och ha analsex utan att dö på slutet var nästintill livsomvälvande.

Som ung feminist fanns det förstås saker man var tvungen att se mellan fingrarna med. Som att ingen av tjejerna kunde köra bil med växelspak. Eller att huvudpersonen och berättarrösten Carrie tillhörde den otroligt irriterande men förbluffande vanliga rollfigurstypen flickkvinnan. En sådan som aldrig växer upp och som egentligen inte söker en man utan en extrapappa. Men genom att påminna mig om att serien var amerikansk, och dessutom handlade om en äldre generation, så gick det fint att kisa lite och fokusera på det som var bra.

För lite mer än ett halvår sedan var jag i en period i livet när behovet av en bedövnings-serie var större än någonsin. En bedövningsserie är en serie där du redan kan alla repliker, rollfigurer och vändningar utantill. Det är en serie som aldrig utmanar, inte får dig att tänka några nya tankar utan bara lägger sig som en tjock varm filt och – ja, bedövar – med sin trygga förutsägbarhet.

Helst ska den ha oändligt många avsnitt och kunna rulla hur länge som helst, så att man både kan somna och vakna till den. Så att mysgrottan blir tät och kompakt. Kända bedövnings-serier är Seinfeld, Vänner och OC. Men för mig blev det Sex and the city. Bara ljudet av det pianoklinkande introt försänkte mig i en efterlängtad trygg och tankelös dvala. Åtminstone i början.

Men ju fler avsnitt jag såg, desto mer började jag inse att serien handlar om något helt annat än vad jag trodde att den gjorde när jag var tonåring och ung vuxen. Den handlar om hur man hanterar omvärldens förväntningar när man inte längre är just det: ung vuxen. När man blivit bara vuxen, helt utan förmildrande prefix.

Jag vet själv hur det är. Det kommer inte som ett slag i huvudet, utan smygande. Först hör du dina kompisar återkommande klaga på P3 och högljudda grannar. Sedan handlar alla annonser i sociala medier om IVF. Till slut fruktar man att lördagskvällarna snart kommer bli den ensammaste tiden i veckan.

Att se om Sex and the city som 31-snart-32-åring blev som att se den för första gången och att för första gången förstå vad den är. Ett stort fuck-you-finger till förväntningarna på en kvinnlig 30-plusare.

Att Carrie vägrar nöja sig med något annat än en man som ger ”fjärilar i magen” låter inte särskilt omstörtande eller revolutionärt. Men det blir större och kaxigare när jag inser att det inte kommer från en 23-åring utan från en 36-åring. Speciellt när serien, som sagt, är amerikansk och handlar om en äldre generation.

Men Carrie är inte bara romantisk. Hon är odräglig också. I säsong tre kräver hon att hennes kompis ska ersätta hennes snordyra Manolo Blahnik-skor eftersom de försvann på kompisens hemmafest. Motiveringen är att Carrie lagt ”tusentals dollar” på kompisens förlovningsfester, möhippor, bröllop och baby showers och att Carrie aldrig fått någonting tillbaka eftersom det inte säljs några ”Grattis, du gifte dig inte med fel kille-kort”. Hon är snål, elak och girig – och alldeles underbar.

SATC-kvinnorna hatar parmiddagar och tar hellre en bläcka på stan med polarna. SATC-kvinnorna åker fortfarande helst på solsemester med varandra – trots att de är minst tio år äldre än tjejerna i Lena Dunhams serie Girls. SATC-kvinnornas biologiska klocka har ringt men de väljer att snooza tills det känns rätt. Och det enda konstiga med det är att det fortfarande känns radikalt.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.