”Det förlorade barnet” av den italienska författaren Elena Ferrante är den fjärde och avslutande delen i den så kallade Neapelkvartetten.

Läs också: Moraliskt utmanande i ”Den som stannar, den som går”

Serien har blivit en enorm försäljningssuccé, inte bara i Italien och övriga Europa, utan på den, för italiensk litteratur, så svårintagliga amerikanska marknaden.

Faktum är att Elena Ferrantes böcker blivit så enormt populära att man talar om ”Ferrante fever” – och enligt den italienske författaren Paolo Di Paolo kan också mycket av kulten kring författaren och hennes verk förklaras just med den framgångsrika lanseringen på den amerikanska marknaden – en kampanj, som enligt honom, hela tiden varit mycket välplanerad från det italienska förlagets sida.

– Den amerikanska marknaden är som bekant inte överdrivet intresserad av utländska författare, och speciellt inte av italienska författare. Så förlaget, som har en amerikansk filial, valde översättaren Ann Goldstein, som inte är vem som helst, utan inom de litterära kretsarna i New York en mycket betydelsefull person, säger Paolo Di Paolo till Kulturnyheterna.

– Och de böcker som en känd översättare väljer att översätta har i sin tur stor vikt vad gäller kritikernas val – så det faktum att just Goldstein valde att översätta Ferrante väckte direkt ett intresse inom New Yorks litterära kretsar – vilket man kan se i de många artiklar som publicerats i prestigefyllda tidningar som New Yorker och New York Times.

”Lillebrorskomplex bakom italiensk succé”

Han menar att intresset för böckerna, som till stor del utspelas i ett av Neapels fattigare områden, därefter växte närmast explosionsartat hos den amerikanska publiken, bland annat genom hyllningar från kända personer som Hillary Clinton, som i sin podcast ”With her” utropade att Ferrantes prosa var ”hypnotisk”.

2016 hamnade Elena Ferrante även på tidskriften Times lista över världens mest inflytelserika personer.

Följden av denna USA-hyllning blev att Ferrantes böcker, som redan var populära i Italien, fick ett nytt och denna gång enormt uppsving på hemmamarknaden. Mycket beroende på det lillebrorskomplex som Italien upplever gentemot det stora landet i väst, enligt Paolo Di Paolo.

– Det paradoxala vad gäller Italien är att det här fenomenet som kallas ”Ferrante fever” kom tillbaka till Italien, som är ett provinsiellt land, och när det återvände var fenomenet än starkare. Enligt mig handlade det om att en svagare kultur accepterade ett värde som påtvingats av en dominant kultur, och det är absurt. Jag menar, man kunde läsa rubriker i de italienska dagstidningarna som ”Ferrantes fantastiska framgång i USA” och ”Bokhandlar i New York invaderade av Ferrante-fans.”

”Började hyllas av alla”

Enligt Paolo Di Paolo hyllades Elena Ferrante, vars litterära anseende tidigare inte varit särskilt högt bland de italienska kritikerna, vid det här laget nästintill unisont. Och det är något han säger sig vara förvånad över.

– Det är överraskande. Böcker som säljer bra får ofta kritik och kan utsättas för en form av snobbism. Men efter den internationella framgången har Ferrante börjat hyllas urskiljningslöst på alla nivåer. Ett exempel på det såg vi under den senaste bokmässan i Turin, då författaren Nicola Lagioia – som skriver i en helt annan stil än Ferrante – sa att ”efter många års amerikanskt ointresse för italiensk litteratur ska vi vara stolta över att Ferrante nu jämförs med författare som Umberto Eco och Italo Calvino.”

Pseudonym bakom namn

I såväl italiensk som internationell media har mycket skrivits om det faktum att Elena Ferrante i själva verket är en pseudonym och att de enda som känner till vem som döljer sig bakom denna är förlaget e/o, som gett ut alla hennes böcker.

Ferrante själv har förklarat beslutet att vara anonym med att hon – eller han – vill behålla sitt privatliv för sig själv och att böckerna ska ses som ”egna organismer, som inte har något behov av att förklaras av en författare.”

Efter att den italienske journalisten Claudio Gatti på dagstidningen Il Sole 24 Ore, i en sampublicering med ett antal andra medier, förra året basunerat ut att det troligtvis är översättaren Anita Rajas, gift med den italienske författaren Domenico Starnone, som döljer sig bakom Ferrante-preudonymen möttes han av en enorm hatvåg – inte bara i Italien, utan i hela världen.

Från Elena Ferrantes förlag kallade man avslöjandet för en ”vidrig attack” och skrev att ”Ferrante är en författare och inte en brottsling.”

Kontroversiell nominering till Strega-pris

Men enligt Paolo Di Paolo är författarens val att vara anonym minst sagt problematiskt – vilket, enligt honom, blev extra tydligt då hon 2015 av författaren och journalisten Roberto Saviano och skådespelaren och författaren Serena Dandini nominerades till det prestigefyllda italienska litterära priset Strega – där de nominerade förväntas delta i alla de möten och debatter som ingår i arrangemanget.

– En författare som kandiderar till priset får inte vara anonym – och så fort det blev känt att Ferrante fanns bland de tävlande påpekade någon att det var lite märkligt. Då gjorde organisationen bakom priset ett undantag och sa ”okej, förläggaren tar på sig ansvaret att delta istället för Ferrante.” För mig är det obegripligt, men det genererade naturligtvis en massa uppmärksamhet från mediernas sida, berättar den italienske författaren för Kulturnyheterna.

”Paradoxal anonymitetskonstruktion”

Roberto Saviano skrev i en artikel i dagstidningen La Repubblica att Elena Ferrante inte bara var en värdig vinnare, utan också skulle vara den friska fläkt Strega behövde, då han hävdade att tävlingen under många år varit mer eller mindre riggad mellan de stora bokförlagen i Italien.

Det faktum att hon ville vara anonym var irrelevant, enligt författaren.

Men Paolo Di Paolo tycker att paradoxen i Ferrantes anonymitetskonstruktion blev uppenbar när författaren därefter själv gav sig in i debatten genom att skriva en artikel i La Repubblica några dagar senare.

– Om du bestämmer dig för att vara anonym, och endast tala genom dina verk är det här en paradox. Nu skrev hon ”jag kommer att delta, men inte rent fysiskt”. Därefter hävdade hon att om hennes bok inte hamnade bland de fem bästa, så visade det att hela tävlingen var rutten. Men det är arrogant att säga något sådant, och dessutom strider det mot viljan att vara anonym att ge sig in i en debatt.

”Har bildats Ferrante-kult”

Elena Ferrante vann inte Strega-priset 2015 – det gick istället gick till Nicola Lagioia – men placerade sig på tredje plats med ”Det förlorade barnet”.

”Det förlorade barnet”, som nyligen kommit ut i svensk översättning av Johanna Hedenberg, må vara den sista i serien om Lila och Elena, men inget tyder i dagsläge på att Ferrante-febern har ett slut – och det placerar henne i en särställning i det misogyna klimat som råder inom den italienska litteraturvärlden, enligt Paolo Di Paolo.

– Det finns och har funnits kvinnliga italienska författare, exempelvis Susanna Tamaro med ”Gå dit hjärtat leder dig”, som har nått stora framgångar, men de sågas alltid av kritikerna. Ferrante däremot tycks vara ”intoccabile” – oantastlig. Det har bildats en kult kring henne – och det i det typiskt misogyna klimat som råder i Italien.