Det är monarkens åttioårsdag och hela släkten är på plats. Marie Göranzon gestaltar Shakespeares åldrade men dominerande Kung Lear. Han har svårt att släppa ifrån sig makten när han nu ska dela sitt rike mellan sina döttrar.

Två säger sig älska honom, den tredje vill inte hyckla.

I regissören Linus Tunströms tolkning blir det en grym undergångssaga i en dysfunktionell familj.

Det har varit mycket fokus på Marie Göranzons insats som Kung Lear?

– Enorm uppståndelse ja. Med all rätt ska väl sägas. Från första scen, då Göranzon hasar in i nattskjorta och alldeles för stora gubbskor är hon självklar som den åldrade kungen, 80-åringen som ska abdikera från tronen och dela upp sitt rike mellan döttrarna. Det vi ser är ett familjedrama. Hos Shakespeare finns alltid en omvärldskontext att spegla de personliga tragedierna emot, men detta har Linus Tunström rensat bort för att helt och hållet satsa på det personliga maktspelet och hämndbegäret, säger Anna Hedelius.

”Gräver djupt i sig själv”

Mycket psykologi alltså?

–Ja, fast ändå inte. Göranzon gräver djupt i sig själv men är med sina både ömkansvärda och koleriska utspel ganska så ensam på skådespelartronen. Övriga porträtt har i Tunströms regi fått bli karikatyrer snarare än karaktärer. Det fungerar i vissa fall bra – som när han låter kungadottern Cordelia och den ondsinta och manipulativa grevesonen Edmund spelas av samma utmärkta Emelie Wallberg. Hon/han är en suggestiv och androgyn gestalt, genomgående klädd i vitt, vilket förstås förstärker komplexiteten mellan ondska och godhet.

Symboler blir förbryllande

Det låter som om Tunström har gjort en egen läsning av dramat, men det fungerar inte hela vägen menar du?

– Nej, många gånger blir de symboler och referenser han har strösslat sin avskedsföreställning med mest förbryllande. En lömsk plastkrokodil på scenen, ett förvisso visuellt och spännande ljussatt scenrum i form av… Ja är det ett försvarstorn? Alla dessa hårfagra män med långa kalufser. Det kan vara intressant att ägna sig åt rebuslösning, men alltför mycket intellekt skymmer den direkta upplevelsen av dramat. Dock har Tunström funnit en lösning även på detta – genom att välja Leonard Cohen som soundtrack injiceras uppsättningen med en överdos av känsla och sentiment. Visst är det snyggt, men det här Cohen-tricket känns lite som att fuska på provet och gå en genväg.

Det låter som om du har dubbla känslor för Kung Lear?

– Ja, det jag ser är en överdådig men samtidigt spretig uppsättning som vill mycket men lämnar åskådaren lite grann i sticket. En lekfull uppvisning som inte ger plats för alla att vara med i leken.