Bild ur Game of thrones Foto: HBO

Fantastiskt spretig och vital tv-underhållning – som vi inte hade tid att se

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Lägereldarnas tid är förbi, men inte sagornas. Kulturnyheterna Kim Veerabuthroo Nordberg skriver om tv-mediets transformation från monokultur för masspublik till ett kaos av hundratals små- och mellanstora serier.

Kim Veerabuthroo Nordberg

Kritiker

Den 19 maj 2019 slocknade den allra sista lägerelden. Den hade brunnit i nästan ett decennium och vi tittare hade tacksamt värmt våra ansikten i gnistregnet. Vi hade gråtit, vi hade förfasats, men vi hade åtminstone haft varandra. 

Men nu, den 19 maj 2019, var det slut och vi hade bara att stappla ut i mörkret i riktning mot våra respektive öden. 

Ja, det är en överdrift. Men lite så gick tongångarna när Game of thrones sände sitt sista avsnitt och därmed satte punkt för en era av tv-serier så stora, så inflytelserika, att ”alla” måste förhålla sig till dem. 

Fenomenet kallades monokultur, och det har skrivits avhandlingslånga kulturtexter om hur denna monokultur dog samtidigt som drottning Daenerys sköljde King's Landing med elden från sina drakar. 

Det föregående decenniet, 00-talet, har kallats The golden age of television – en period som präglades av ikoniska serier: Sopranos, Six feet under och The wire. Det var berättelser som framgångsrikt testade gränserna för vad en modern, vuxen tv-publik kunde hantera, både när det gäller komplexitet och osympatiska rollfigurer.  Framgångarna skapade en fullständig guldrusch i branschen – tv-serier blev något vi pratade om, behövde ha en åsikt om. Och framför allt: var villiga att betala för. 

Gemensamt för 00-talets serier var att de visades i gammal hederlig tablå-tv. Bolagen var fyrtorn som sände ut sina skapelser över en masspublik som tacksamt följde ljuskäglan med blicken.  I dag ser det väldigt annorlunda ut. 10-talet var strömningstjänsternas decennium. De ensliga fyrtornen har ersatts av skärmar med hundratals valmöjligheter, burna i användarnas fickor, alltid redo att underhålla. 

Att tv-serierna flyttat online har inte bara ökat tillgängligheten, det har också i grunden ändrat seriernas innehåll. 

Det var Netflix som började. I början av decenniet kunde de genom att läsa användardata konstatera att tittarna gillade regissören David Fincher och skådespelaren Kevin Spacey. Pang! Så skapade de House of cards, regisserad av Fincher och med Spacey i huvudrollen. Den första användardatagenererade tv-serien var född. 

Sedan dess har vi fått otaliga strömningstjänster som vill muta in sin del av den pulserande guldådern – och, förstås, analysera användardatan. Konkurrensen har bitvis varit stenhård när allt fler ska rymmas på marknaden.  Så när Game of thrones sände sitt sista avsnitt sommaren 2019 hade serien dundrat igenom nästan hela det decennium som skulle göra den till en relik. Game of thrones föddes i monokulturens tid och dog i ett kaos av hundratals små- och mellanstora serier.  Men det är inget att vara ledsen över. Kaos är inte en avgrund utan en stege, som den gode Littlefinger skulle säga. 

Om 00-talet var stora serier för massorna har 10-talet blivit skräddarsydda serier för mindre publiker. Resultatet har blivit en större mångfald av berättelser. Ta en serie som Master of none, där alla roller spelas av minoriteter. Eller en serie som Pose som utforskar den rasifierade hbtq-kulturen. Eller varför inte Orange is the new black, Handmaid's tale eller Big little lies, där kvinnorna spelar alla huvudroller och männen hukar i kulisserna. 

Medan filmbranschen skakades av protester under hashtaggen #oscarssowhite och senare #metoo kunde tv-branschen skryta med en accelererande mångfald av historier och erfarenheter, både framför och bakom kameran. 

Kanske var det också därför vi såg fler a-listskådespelare än någonsin gå från den stora till den lilla skärmen: Richard Gere, Reese Witherspoon, Meryl Streep, Nicole Kidman, Anthony Hopkins, Julia Roberts. Tv-serierna under 10-talet var helt enkelt roligare, mer lättrörliga, än Hollywood. 

Så kanske spelar det mindre roll att den stora tv-serien fick stryka på foten under det gångna decenniet. Vi fick istället fantastisk, spretig, fantasifull och vital tv-underhållning, även om vi inte hade tid att se allt. 

Men det är ju en annan finess med strömningsplattformarna. Innehållet ligger där och väntar. Den som inte sett Game of thrones och alla andra bra serier som gjordes under 10-talet än har alla möjligheter att göra det längre fram. 

Missa inte Kulturnyheternas lista över 10-talets bästa tv-serier.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.