En uppföljare på en remake av en ganska bortglömd tv-serie? Det framkallar bilden av en mätt studiochef som tänder sin cigarr med en hundradollarsedel.

Ändå langar ”22 Jump Street” upp en tillräckligt flabbvänlig mix av höhö-ig bromance och poliskompisfilms-klichéer på en bädd av självspäkande metaskämt.

Återigen följer vi snutarna Jenko (Channing Tatum) och Schmidt (Jonah Hill) som återigen går undercover som elever för att leta knark i skolan. Alltså ägnas en rätt saftig bit av komiken åt hur det här uppdraget är ”precis som förra gången”. Det blir det också.

Även om de flyttar de från highschool till college. Bara lite extra ölhävande och lite plattare skurkar (Peter Stormare ser ut som en pappa på semester, och är ungefär lika engagerad). 

Även om metanivåerna staplas på varandra vill ingen tappa kidsen som målgrupp. DJ-superstjärnan Diplo har till exempel på sig en t-shirt med sitt eget namn under spring break. Vi fattar, det är Diplo.

Det finns ändå scener som nästan ger mig ont i ansiktet. Som när Schmidt av misstag legat med polischefens (Ice Cube) dotter och Jenko firar genom att high fivea hela poliskontoret, framför chefens ögon.

Eller när duon reagerar olika under en psykedelisk tripp: Schmidt hamnar i helvetet med det kristna rockbandet Creeds låt ”Higher” på högsta volym, medan Jenko dansar till ghettotech-klassikern ”Ass 'n titties” i ett godisland inspirerat av Teletubbies.

”22 Jump Street” är rolig tack vare att manusförfattare och skådisar känner till problemet: Hollywoods totala ointresse för nya idéer.

Samtidigt slipper alla inblandade kläcka någonting färskt. Så, för att citera Homer Simpson:

Jag skrattar, men det är ett skratt av otålighet.