Foto: Scanbox

Recension: ”Becker – Kungen av Tingsryd”

Uppdaterad
Publicerad

Charmig men flortunn brottbuskis från de småländska skogarna. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett Martin Larssons film ”Becker – Kungen av Tingsryd”.

Korruptionen är djupt och folkligt förankrad i Tingsryd och längst upp i den inofficiella maktpyramiden, strax ovanför den mutade kommunpampen, sitter Johan Becker, en entreprenör med runda kinder och tänjbar moral.

I några informationstyngda scener från kommunhuset ser vi Shanti Roney (vart har han varit på sistone?), Helen Sjöholm, och huvudrollsinnehavaren Henrik Lillier stylta sig igenom en dialog som ska ge oss premisserna för trions korrupta affärer.

Beckers ruggiga skugga ruvar över alla skumraskaffärer i bygden. Officiellt gör han sina pengar på sin möbelaffär men den stora kosingen får han in på smuggelcigg och svartsprit. Dock inte knark. Aldrig knark!

Som en representant för ”verklighetens folk” är Becker en man med gammaldags världsbild, där narkotika är något utifrån kommande, och därmed något ont. Så är även de två danska skurkar som anländer till den lilla hålan i syfte att ta över ruljansen, vilket får den redan vardagligt uppeldade Becker (sannerligen en hjärtattack in spe) att gå bananer.

I en nutid där den organiserade brottsligheten är utbredd och systematiserad ter sig den danska drogduon lika skrämmande som ett par legogubbar, men så utspelar sig också den här brottsbuskisen (med vissa dramatiska ambitioner) i ett parallellt och daterat Åsa Nisse-universum.

En våra mesta bonnläppsskildrare, Ulf Malmros, lär känna igen sig. Det är väl bara dialekten som skiljer detta från hans tidigare äventyr i värmländska bakvatten. Men nja… nej, även om Malmros aldrig gett sig ut för att skapa relationsdramer har merparten av hans fiktioner ändå haft en klart högre verkshöjd än Martin Larssons långfilmsdebut. Att kalla den här intrigen tunn, vore inte att fara med osanning.

Några roliga stunts och gags levereras såklart ändå. Men när Larsson slänger in ytterligare en premiss, Beckers tidigare okända dotter som hans ex (Nour El Refai) plötsligt tvingar honom ta hand om, skaver det rejält.

Istället för den fördjupning som manuset sannolikt är ute efter, får dotterns ankomst den motsatta effekten, eftersom hon främst framstår som en skrivbordsprodukt; en sliten klyscha som tagits till av horder av actionmakare som vill ge sin hjälte en anledning att lägga in en extra hämndväxel.

Den koleriske Becker och hans egen Klabbarparn, här kallad Stefan (Peter Lorentzon) fanns för övrigt med redan i Axel Peterséns hyllade debut ”Avalon”, men klipptes bort för att de tydligen ansågs för brutala för att passa in i den petersénska atmosfären, vilket antyder att de genomgått en uppmjukningsprocess. För trots sina mycket skeva moralkompasser är de ändå rätt charmiga i sin kamp för att behålla makten över hålan.

Jag gillar också att Larsson inte låter Becker regera över en fiktiv stad. Kan dock tänka mig att den småländska kommunens högsta höns – i dessa branding-byggar-tider då varje stad har en egen slogan – kan hålla sig för skratt.

Betyg: 2
Regi & manus: Martin Larsson
I rollerna: Henrik Lillier, Peter Lorentzon, Nour El Refai m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet