Med bara några veckors åtskillnad kommer två svenska filmer som berättar varsin historia om efterverkningarna för två offer för den rasistiske serieskytten Peter Mangs.
16-årige Kamal blir skjuten på väg till sin fotbollsträning, han träffas på flera delar av kroppen, däribland huvudet men överlever. Dock som en skugga av sitt forna jag. Dådet påverkar honom i grunden och under mycket lång tid – som det verkar för resten av livet – och leder även till att familjen splittras. Det är hans syster Manal Masri, tidigare främst verksam inom teatern, som debuterar som långfilmsregissör med dokumentären ”Brev till en seriemördare”.
Som titeln avslöjar tar hon kontakt med Mangs när han sitter i fängelse för att få reda på varför han gjort som han gjort, och lyckas till slut också faktiskt få kontakt – vilket bland annat leder till att vi får några svar upplästa för oss, och de är inte lite galna…
Manuel Conchas Mangsberättelse ”Den enda vägen” är en fiktion. Vi återkommer till den.
Det finns naturligtvis många yttre omständigheter som förenar de båda filmerna men det som klamrar sig fast starkast i minnet är den grundläggande utgångspunkten att Peter Mangs offer själva misstänktes vara kriminella. Bara det faktum att någon har blivit skjuten och dessutom har ett utländskt klingande namn, får polisen, media och i ärlighetens namn gemene man, att förutsätta att offret självt var inblandad i skumraskaffärer.
Här får vi alltså en nödvändig påminnelse om hur slentrianfrasen ”Tidigare känd av polisen”, som återkommer i många kriminalartiklar, är en förrädisk liten samling ord som hjälper oss att förskjuta problemet till kategorin ”de andra”. Som finns till för att vagga in oss i en falsk föreställning om att ingen oskyldig har kommit till skada.
Från det konstaterandet tar Concha en annan väg än Masri. Den förstnämnde blandar inte in Mangs mer än vid själva dådet. Regissören och den medförfattande Claudia Galli Concha berättar om två vuxna bröder, Michel och Alex, som är väldigt tajta, och som en kväll råkar ut för den maskerade skytten.
Michel klarar sig undan skador medan Alex blir träffad i ryggen, vilket gör honom förlamad. Precis som Kamal tappar Alex livsgnistan, så klart, men när bröderna får nys om att en snar operation skulle kunna ge Alex rörligheten tillbaka, försöker Michel förtvivlat få ihop de pengar som ingreppet skulle kosta att genomföra.
Och då ligger det ju nära till hands att bli den kriminelle individ som samhället redan har bestämt att man är…
Det är två verk som på olika sätt tar pulsen på Sverige av idag. Även om Masris bidrag dras med en del otydligheter känns den ändå i en direkt jämförelse klart mer angelägen. Detta inte bara för att de som blev drabbade också är med och vittnar för oss om dåden, utan också för att Concha klämmer in sin verklighetsbaserade historia i en ofta använda berättarmall – en variant på den populära premissen ”Jag bara ska göra den där sista kuppen, och sedan kommer allt lösa sig”.
”Den enda vägen” tar alltså ett steg bort från verklighetens puls och in i fiktionens landskap vilket förtar en del av dess genomslagskraft, som drama och som samhällskommentar. Dessutom ser vi några lite svårsmälta genvägar i manus som alltför tydligt blottar konstruktionen.
Visst har ”Den enda vägen” ett stort patos och god framåtrörelse men nog hyser det onda fenomenet Mangs så mycket dramatik inom sig att det inte behöver stagas upp av mindre viga gansterfilmskrumbukter.
”Den enda vägen” har premiär 7 april.