Över 100 av Stephen Kings romaner och noveller har någon gång filmatiserats, konstaterade Wall Street Journal i samband med premiären av Det förra året. När det lyckas som bäst blir det en Shining (som King själv för övrigt hatade) eller en Lida med Kathy Bathes. Ibland blir det en Children of the corn, som jag helst inte vill gå in närmare på. 

Efter att ha sett en försvarlig mängd av dessa kan jag konstatera att de som lyckas bäst tar till vara på det som gjort King till den best-sellermaskin han är i dag: att bygga upp kuslig känsla kring en plats: en stad, ett hus eller ett landskap som är besatt av någon sorts inneboende ondska.

De sämre filmatiseringarna försöker göra något spännande av Kings dialog eller romanfigurernas inre liv och det är betydligt svårare, eftersom de oftast är endimensionella och banala.

Castle rock är inte skriven av King själv, men utspelar sig helt och hållet i hans universum och anda och har tagit vara på författarens stil både vad det gäller dialog och spänning. Smutsiga fängelselokaler, djupa källare, genomfrusna sjöar, snöoväder och en riktigt otäck liten stad blir en stämningsfull kuliss för berättelsen: en laglydig, uppskattad fängelsedirektör, Mr Lacy, tar livet av sig och det upptäcks snart att han i hemlighet hållit en del av fängelset stängt.

”Menar du att min föregångare låtit en avdelning stå tom i 30 år? Varför?” frågar den nya fängelsedirektören på ett väldigt Stephen King-dialogigt sätt.

Anledningen visar sig snart vara att Mr Lacy hållit Bill Skarsgårds namnlösa rollfigur fången i den avstängda delen av skäl höljda i dunkel. En advokat specialiserad i att försvara fångar som dömts till döden återvänder för att rota i fallet med den inlåsta Skarsgård och advokatens egna mörka förflutna i staden börjar rullas upp.

Det är svårt att inte ryckas med: Stämningen är spänd som ett trumskinn och innehåller både inneboende ondska, övernaturligheter, familjetragedier, och rättsröta. André Holland som advokaten Henry Deaver spelar återhållsamt på ett sätt som behövs som motvikt för teatralisk dialog som ”vad såg du där ute på sjön – egentligen?” och ”Folk tror att vi inte är mer än en sån där död stad de hört talas om”.

Bill Skarsgård, som syntes förra året som clownen Pennywise i Det, har nästintill inga repliker, men lyckas framstå som både obehaglig och ömkansvärd på ett trovärdigt sätt ändå.

Men i det massiva tv-serieutbud som finns nu och med rådande noir/deckar/skräcktrend, är det egentligen bara en sak som får Castle rock att stå ut på riktigt och de är de många blinkningarna till inbitna Stephen King-fans. Stephen King skrev på Twitter häromsistens att man skulle försöka bortse från fanflirten (så kallade påskägg). Jag håller inte med. Förutom att man blir glad över att känna igen platser och företeelser från andra King-verk fördjupas den kusliga känslan för de som läst och sett mycket. Det blir nörd-presenten från serie-makarna som får mig att fortsätta titta.

Några av Stephen King-referenserna i Castle rock:

• Castle rock är en fiktiv stad i delstaten Maine. Stephen King bor i Maine och många av hans böcker utspelar sig där – i både fiktiva och verkliga städer. Även bland annat hund-rysaren Cujo och The dead zone utspelar sig i Castle rock och staden nämns ibland annat Jurtjyrkogården och Under kupolen.
• Fängelset Shawshank state prison behöver man inte vara inbitet fan för att känna igen: fängelset förekommer i en novell av King som sedan blev bästsäljarfilmen Nyckeln till frihet, vars originaltitel är Shawshank redemption.
• En av karaktärerna i Castle rock heter Jackie Torrance, efter Jack Torrance, huvudpersonen i Shining.
• När Henry Deaver bläddrar igen gamla tidningsklipp från stadens lokaltidning syns en artikel om Cujo