Louis Hofmann som den sanningssökande Jonas Kahnwald i Netflix första tyska originalserie. Foto: Netflix

Recension: Dark fyller inte ut kostymen

Publicerad

Netflixs nya tyska serie Dark har beskrivits som en Stranger Things för vuxna. Kim Veerabuthroo Nordberg är inte så övertygad av jämförelsen.

I mars 2017 annonserade amerikanska Netflix att man investerar nära två miljarder dollar och skapar 400 jobb på den europeiska marknaden. Sedan dess har en rad europeiska originalproduktioner haft premiär hos streamingjätten: spanska Las Chicas del Cable och italienska Suburra är två exempel.

Fler är på väg: både Polen och Danmark bidrar med sina första originalserier under 2018.

Ty så stora muskler har Netflix idag. Istället för att vänta på globala rättigheter till filmer och tv-serier från andra producenter, vilket är dyrt och tar tid, skapar man helt enkelt eget innehåll som man kontrollerar varje del av.

Tittarnas behov bestäms av algoritmer med data från 100 miljoner användare i 190 länder.

Netflix första tyska tv-serie

Dark (Mörkret på svenska) är Netflix första tyska originalproduktion. (En andra, Dogs of Berlin, har premiär 2018.)

Det börjar hösten 2019. Det tyska småstaden Winden har 33 år tidigare drabbats av en trauma när en ung pojke försvann spårlöst. Nu verkar samma sak upprepas igen. En pojke försvinner i den täta granskogen och spåren leder till det strängt bevakade lokala kärnkraftverket och en otäck labyrintliknande grotta i skogen.

En rad personer försöker ta reda på vart lille Mikkel, som han heter, har tagit vägen. Eller när han tagit vägen. Tidsresor är en central del av Dark, nämligen.

Lite för stor kostym

Dark har kallats en Stranger Things för vuxna. Det finns några likheter förstås, men det är en lite överambitiös jämförelse. Den förutsätter ju att Stanger Things skulle vara för barn, vilket den knappast är. Eller att Dark skulle ha något att säga som intresserar vuxna.

Dark har definitivt en vuxen kostym: olycksbådande stråkar, fårade ansikten, familjehemligheter och ett snyggt intro. Ändå känns kostymen lite för stor.

Algoritmfabriken

De här serierna som känns skapade av algoritmer är liksom felfria på ytan, men skapar ändå en lite olustig känsla efteråt, som när man druckit läsk med sötningsmedel. Låt oss kalla det ”lex Ozark”, efter Netflixserien som släpptes tidigare i år. Där hade Netflix matat in ”Breaking Bad + Bloodline + Jason Bateman + snyggt foto” i algoritmmaskinen.

Ut kom en serie som såg ut som en kvalitetsserie, kändes som en kvalitetsserie, men som lämnade en ganska tom inuti.

I början verkar Dark vara just en sådan serie. Men sen blir den sämre.

Likheterna med Donnie Darko

Till att börja med är det mycket rimligare att jämföra Dark med Donnie Darko än med Stranger Things. Utöver likheterna i titeln finns i båda verken också en pojke med skelettpyjamas, högstadiescener i slow motion till 80-talsmusik, och, framför allt, förvirrande tidsresor.

Men där Donnie Darko fokuserar på en persons äventyr påminner Dark mer om en rysk roman, fast utan lista över alla personerna på försättsbladet: vi följer fyra välfyllda familjer med diverse komplicerade kopplingar till varandra.

Ett så brett persongalleri lämnar ganska lite tid åt de individuella ödena, och det är svårt att få kontakt med någon. Ingen är huvudperson, ingen är särskilt intressant.

Potentiellt intressanta frågor

Antagligen vill man berätta något om människans hopplösa försök att sätta sig upp mot sitt öde – det är väl hela tidsresegrejens kärna. Och i detta finns ju något intressant: om alla val vi gör är påverkade av en oändlig rad tidigare val – är det då möjligt att tala om en fri vilja?

Tyvärr hinner man inte tänka färdigt på sådana potentiellt intressanta frågor. När tidsresorna börjar på allvar måste vi inte bara hålla reda på de fyra familjerna – vi måste hålla reda på dem på två tidsplan – 2019 och 1986. Nej förlåt. Tre tidsplan! Snart åker vi också tillbaks till 1953.

För självgod

Dark lägger ut så många trådar att den till slut trasslar in sig och vacklar. När den verkar vara på väg att berätta något om ödets beskaffenhet, eller kanske hur trauma påverkar generationer av människor, så verkar den nöjd med att spegla sig i sin förtjusande yta, och lita på att vi inte ska märka nåt.

Nein danke. Men ändå danke, för vi kan behöva fler serier som inte är amerikanska. Och att Netflix använder sitt enorma kapital till att skapa nya marknader får ändå ses som en vinst i sig.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet