Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Karl-Beritil Jonsson och Per Åhlin. Foto: Privat

Per Åhlin: ”Sagan mer verklig än någonsin”

Per Åhlin, tecknaren bakom ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, minns tiden som hans och Tage Danielssons klassiker skapades i:

På den tiden, då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse, bodde jag på landet. Där förekom sannerligen ett bakande och korvstoppande, ett fejande och putsande. Men uppsvinget i de båda butikerna i byn var förmodligen måttligt och jag tror inte innehavarna blev särskilt rika.

Inte heller såg man särskilt många fattiga som satt där utanför. Men visst fanns dom.

Det här var 1945. När glöden slocknat i den sista gengasbilen och ransoneringen var över, bodde jag fortfarande kvar i byn. Men i början av 50-talet flyttade jag till stan och började jobba på en reklambyrå. Chefen där kallade sig direktör och kunde varit en förebild för Direktör Tyko Jonsson, Karl-Bertils pappa.

Solen sken ständigt under 50-talet. Inga moln syntes vid horisonten och morgondagen var alltid din. Några fattiga såg vi aldrig, vi som jobbade med att kränga det mesta. Det blev ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten. De rika knösarna till affärsmän blev ännu rikare och de fattiga satarna blev ännu mer osynliga.

Några år senare träffade jag Tage Danielsson för första gången. Han var en människa som inte uttryckte sig i onödan. Men oftast i nödan. Vi samarbetade i över tjugo år och i olika sammanhang.

1975 gjorde vi filmen om Karl-Bertil. Kanske var det ett medvetet val av Tage; att göra en tecknad film som fjärmade sig tydligt från verkligheten. Tage kallade ju berättelsen för Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Det gav mig möjligheten att, som vanligt när det gällde samarbeten med Tage, jobba fritt och låta fantasin blomma.

Men förhoppningsvis lyckades jag också förmedla något av berättelsens empati i filmen. Att det inte bara är en rolig bild av fiolspelaren som övernattar i sitt fodral.

Vem tänder ett ljus för dem som vandrar i mörkret? Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava ett hem.

Ofta talar vi om verkligheten som om det vore på film. Sagan ger oss en legitim möjlighet att dagdrömma, att forma om en brutal verklighet. När vi ser en tiggare sitta på gatan prövas vår känsla för verklighet. Känslorna kan variera från oförståelse, förakt, sympati, empati. Men ingen kan gå oberörd förbi.

Många gånger har jag saknat Tage som inspiratör och arbetskamrat. Hade vi gjort en Karl-Bertil anno julen 2013 hade den förmodligen sett annorlunda ut, då verkligheten i dag tränger på med ännu fler tiggare längs sina gator.

Men jag är övertygad om att Tage än en gång skulle ha hittat en form för att berätta om det absurda och omänskliga i att det, bildligt talat, är fler fiolspelare som övernattar i sina fodral i dag än när vi gjorde filmen för 38 år sedan.

Det hade säkert blivit en saga. Men kanske en saga som – precis som den om Karl Bertil varje jul får oss att stanna upp i firandet en stund för att imponeras och inspireras av hans medmänskliga gärning –  passade också alla andra dagar på året.

Per Åhlin

Lund, december 2013.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Kulturkommentar

Mer i ämnet