En fristående prequel till Harry Potter... det känns först tveksamt. Hur mycket går det att pressa ur världen av magiker och mugglare, och kampen mot ondskan som kan dyka upp överallt? Hur mycket som helst, verkar det som.
Det ymnighetshorn av fantasi som är J.K. Rowling klarar utan problem att göra påhittiga sagor om trollkarlar i många år till.
”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är alltså titeln på boken i magizoologi som Harry Potter och hans vänner får läsa på Hogwarts, den skrevs på 1920-talet av en man vid namn Newt Scamander.
J.K. Rowling och regissör David Yates kör på direkt, redan efter några sekunder har känslan av att befinna sig i en parallellvärld av magi och fantasi satt sig. Den unge herr Scamander anländer New Yorks hamn med en väska full av märkliga varelser. Ganska snart rymmer ett och annat av hans husdjur och springer lösa på New Yorks gator, bland annat en aggressiv ”mörtflapp” och ett slags näbbdjur som lider av kleptomani och går bärsärk på banker och i juvelerarbutiker.
Staden har också drabbats av en rad attentat, en oförklarlig kraft har raserat flera byggnader. Och magiministeriet jobbar dag och natt för att tygla den onda kraften och hålla människornas ovetandes om trollkarlarnas existens.
”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är en fantasins och specialeffekternas högtidsstund. Scamanders lilla väska visar sig rymma en hel värld av bubbliga självlysande noshörningar, färgglada ormdrakar, gigantiska gripar och små vandrande pinnar (som bland annat är bra på att dyrka lås). Alla har omsorgsfullt uttänkta namn, egenskaper och ordning i det magiska ekosystemet.
Om Scamanders egna zoo är en skön verklighetsflykt, är stämningen i mellankrigstidens New York mer bistert aktuell. En tidningsmagnat driver politisk kampanj med fascistiska vibbar, och i den kollektiva rädslan för det främmande verkar tyrannen Samantha Mortons lilla häxfobiska sekt.
Detaljerna är magnifika och finurliga, från minsta lilla magiska insekt till staden, som på ett upphöjt sätt inte blir mer New York än så här. Här finns action-ös, lite romantik och mycket humor. Eddie Redmaynes manér passar utmärkt för att gestalta Newt Scamander. Knyckig, eljest och charmig tittar han fram under lugg och bjuder på sig själv på oväntade sätt.
Ännu bättre är Katherine Waterstone som hans nervösa men modiga vapendragare och så det komiska geniet Dan Fogler som den älskvärde ”no-magen” (amerikanska för mugglare) Jacob Kowalski.
Den mörka kraft som rasar i New York är urtjusigt och läskigt visualiserad, och även om ondskan på sant Harry Potter-vis alltid har orsak (här ges en elegant psykoanalytisk förklaringsmodell) så är detta svarta, destruktiva moln mycket obehagligt även för en vuxen publik.
Det enda som tråkar ut mig med den här filmen är trollstavs-fighterna. Med mäktig action, välkomponerad intrig och komisk tajming blir det utdragna viftandet med pinnar trött och oengagerande. En randanmärkning till en i övrigt helgjuten filmfest.