Ok, jätten i ”Faust 2.0” är rätt mäktig ändå. Foto: Njutafilms

”Faust 2.0”

Publicerad

Uttrycket ”bra svensk skräckfilm” är tyvärr fortfarande en oxymoron, menar Fredrik Sahlin som sett en femdelad nytolkning av Faust-myten.

De mycket få gånger som chans ges att se, och skriva om, en ny svensk skräckfilm brukar man börja med en försäkran om att man har sett fram emot ett inhemskt bidrag i genren – och det för att förhoppningsvis kunna blidka alla de horror-fans som utgår från att en etablerad kritiker går in på visningen med negativa förväntningar.

Okej, erfarenheten ger ingen tröst, men hoppet har som bekant ett långt bäst före-datum, och visst lät grundpremissen lovande. Fem kortfilmer sammanlänkade av ett tema som osar samtid: Appar – och hur vi utan att läsa det finstilta accepterar alla dessa digitala mjukvarors avtalsvillkor.

Som i en uppdatering av ”Alfred Hitchcock presenterar” eller ”The Twilight Zone” får vi en handfull historier om ett gäng människor som för att nå framgång, eller bara få ligga lite, omedvetet säljer sin själ till Hin håle.
Moralistiskt är det, såklart – man ska inte fuska, lusta eller flukta, för då går det bokstavligen åt helvete – men det tillhör ju genren. Och visst finns här ett filmtekniskt kunnande men... nä... annars är detta faktiskt överraskande klåparaktigt.

Möjligen med förbehåll för den Stephen King-artade historien ”Inspirapption”, om en författare som har skrivkramp men får ny inspiration när stugan invaderas av ondskan. Å andra sidan har vi sett den historien berättas bättre förr.

De andra fyra lyckas i olika grad med konststycket att vara förvirrande och övertydliga på samma gång. Det senare i sentens och skådespel, det förstnämnda i uppsåt och intrig. Det är rollfigurer som beter sig underligare än manuset antagligen menar, stolpig dialog, oklara samband och luddiga motiv. Vissa scener verkar saknas.

”Faust 2.0” är kort sagt en svidande påminnelse om att det är stor skillnad på det medvetet, och det omedvetet, gåtfulla berättandet.

Bokhyllan har på senare decenniet fyllts med begåvad skräck av olika art men uttrycket ”bra svensk skräckfilm” är tyvärr fortfarande en oxymoron.

Visst, en del av problemet ligger i att genren lutar sig hårt mot specialeffekter som kostar mer pengar än vad som finns att tillgå för spelare i den här delen av skrået, men det är sannerligen inte bara cgi:n som fallerar här – även om sprängningen av Riksdagshuset får Godzilla anno 1954 att se rätt verklig ut.

”Faust 2.0”

Visa

Betyg: 1

Regi: Nicolas Debot, Micke von Engström m fl

I rollerna: Frida Liljevall, Thomas Hedengran, Katarina Bothén m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet