Adèle Haenel och Noémie Merlant i Porträtt av en kvinna i brand. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Porträtt av en kvinna i brand

Uppdaterad
Publicerad
Céline Sciamma byter den manliga blicken mot den kvinnliga i detta prisvinnande drama om en växande passion mellan två kvinnor i en trång tillvaro.

”Den manliga blicken? Nej, det är inget som det pratas om i Frankrike.”
Céline Sciamma såg smått road ut när jag vid intervjun i Cannes nämnde det i Sverige ofta brukade begreppet, som syftar på hur kameran i många filmer snarare smeker än skildrar kvinnokroppen, gärna en naken sådan. Ett slags patriarkalt nedärvt bildsnitt som funnits sedan Hedenhös men har utmanats på senare år.

Men det är klart att Sciamma visste, hon vara bara lite ironisk. Pekade på en blind fläck i hemlandets diskussion om den rörliga bilden.

Blickar är det gott om här. Först och främst Mariannes. Hon är konstnären som lejs för att måla ett porträtt av en ung kvinna, Héloise, som familjen bestämt sig för att gifta bort till en äldre man. Porträttet ska fungera som ett slags lockbete och varudeklaration, som ska sändas till den blivande maken så att han inte ska köpa grisen i säcken (det här utspelar sig cirka 250 år före Tinder).
En annan målare har försökt men inte lyckats göra det ovilliga objektet rättvisa. Héloise vägrar nämligen att posera, drar sig undan. Ingen tavla, inget giftermål. Hoppas hon.
Sakta men säkert får Marianne Héloises förtroende och relationen utvecklas till något större än bara en porträttsittning.

Marianne är inte en kvinna av sina tid. Hon röker pipa, förkastar konventioner, tvekar inte att slänga sig i iskallt hav för att rädda målardukar som blåser överbord, men är inte heller någon kavat Pippi Långstrump-figur. Céline Sciamma jobbar inte med fyrkanter, det har vi sett tidigare i samtida dramer som Girlhood och Tomboy, hon nyanserar sina karaktärer, låter dem till synes utveckla sig allt eftersom, i samspel med betraktaren. 

Här också tillsammans med ett sensibelt, fint ljussatt foto som söker sig fram till de två huvudrollerna. Först är det Marianne som betraktar sin modell, lite senare tvärtom, samtidigt som de går från objekt till subjekt, för varandra, för oss. Allt levandegjort av pockande närvaro hos huvudrollsinnehavarna Noémie Merlant och Adèle Haenel – och ett finslipat manus (prisat i såväl Cannes som vid Europeiska filmgalan EFA) vars intensitet växer i takt med rollfigurernas passion gör det.

Men det handlar inte bara om dem. Lika mycket om skapandet. Om hur ens förhållande till konsten speglar ens relation till livets regler. Här talar den frigjorda Marianne om vikten av att gå sin egen väg, att inte låta sig vallas in i fåran som leder till döden (i det här fallet giftermålet). Samtidig, när hennes första försök att måla av Héloise möter kritik, menar hon förnärmat att även en konstnär minsann måste följa vissa normer och regler.
Man kan ana hur hon biter sig i tungan när hon kommer på sig själv med att vifta med pekpinnar.
De lär sig kort sagt om varandra. Vilket låter uppbyggligt och lika eggande som en foträt sandal, men Sciamma formulerar det bättre än jag.

Lika stiligt och konsekvent bryter filmmakaren mot det inofficiella aborttabut som verka råda inom fiktionens ramar. Det spelar ingen roll om det är i kreddiga Girls eller svenniga Bonusfamiljen – en kvinna som funderar på abort genomgår den i princip aldrig. Sciamma låter inte bara den drabbade tjejen ha sin abort, sekvensen är dessutom väldigt egenartat iscensatt, och känns helt sann. Blir på så sätt en del i bilden som målas här av kvinnornas trånga tillvaro.

Det är i princip bara kvinnor framför och bakom kameran, de extremt få män som syns i bild utför bara olika slags budsysslor. Och jo, den konstnär som tidigare misslyckades med att porträttera Héloise var så klart en man… Ska man översätta det sistnämnda till filmbranschen skulle man kunna tro att Sciamma menar att män inte är lämpade att skapa berättelser om kvinnor, i alla fall inte med någon psykologisk ackuratess.
Vilket ju vore en trist och begränsad vision av den kreativa människans förmåga till insikt och empati över könsgränserna.
Men klart är i alla fall att hon själv har lyckats alldeles förträffligt i uppsåtet att skapa utifrån något som man skulle kunna kalla Den kvinnliga blicken.

Porträtt av en kvinna i brand

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Céline Sciamma
I rollerna: Noémie Merlant, Adèle Haenel, Luàna Bajrami m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet