Skådespelerskan Fabienne (Catherine Deneuve) ger ut sin självbiografi och döper den till Sanningen. Den marknadsförs med löftet om att avslöja allt om hennes liv och vägen till upphöjd, fransk nationalklenod. Till och med journalisten som intervjuar henne rodnar av vördnad.
Men människorna närmast henne är inte lika betagna. Dottern Lumir (Juliette Binche) påpekar idel skönmålningar i boken, i synnerhet i beskrivningarna av deras relation. Lumir menar att mamman inte alls varit närvarande som hon beskriver det i boken. Inte följde hon Lumir till skolan varje dag, till exempel. Faktiskt inte en enda gång. Men Fabienne menar att det var Lumir som aldrig ville ha mammans hjälp, hon ville vara självständig. Är båda minnena lika sanna?
I samma veva som självbiografin ska släppas ska Fabienne spela in en ny film, kanske hennes sista. Filmen heter den lämpligt nog Minnen av min mamma och handlar om en kvinnas liv. Fabienne spelar kvinnan under hennes äldre år. En ny, lovande stjärna som förutspås en lysande karriär spelar mot henne. Det är förstås ett metagrepp av regissören att kasta in en film i filmen. Men rollen är symbolisk, den har en förlösande effekt för Fabienne som i den bildligt talat spelar mot sitt yngre jag. Och under inspelningsprocessen faller Lumir in i en roll hon så ofta hade som ung – mammans personliga assistent och hejarklack.
Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda har gjort det till sin specialitet att skildra familjerelationer och har gjort det i flera filmer sedan 1990-talet. Hans skildring av faderskapet i Sådan fader, sådan son gav honom jurypriset i Cannes 2013. Shoplifters, om en familj som med tvång försöker att få in en ung flicka i familjen, är hans hittills största internationella succé. Den fick stor uppmärksamhet efter att den belönades med Guldpalmen i Cannes 2018. Sanningen är den första film han spelat in utanför Japan och med en dialog som inte är på japanska utan, faktiskt, både franska och engelska.
Catherine Deneuve är perfekt i rollen som Fabienne. Inte bara är Deneuve en av Frankrikes giganter, hon har också hållningen och utstrålningen hos en äkta diva (och verkar inte rädas att skämta om det heller, på sina håll). Men som den lysande skådespelare hon är förmedlar hon också sårbarheten hos en kvinna som räds åldern och allt som kommer med den – att inte längre vara åtrådd, relevant, behövd. Varken som skådespelerska, maka eller mor.
I centrum av historien står moderskapet men filmens egentliga tema tycks mig vara ålderdom. Vad lämnar vi efter oss? Att skriva en självbiografi kan ses som ett försök till odödlighet, men också ett försök till sanningsrevision – hur skulle vår sanning se ut om vi fick välja?
Deneuve har en bra motspelerska i Juliette Binoche som i kontrast till henne spelar med återhållsamt kroppsspråk och trots i blicken. Det är i scenerna där de båda franska skådespelarna möts som filmens mest rörande ögonblick finns. Men också, tyvärr, de minst subtila. För filmens regissör må ha fin hand med dialog och skådespeleri, men han tror för lite om sin publik. Ibland är symboliken onödigt övertydlig vilket tillsammans med några väl långdragna scener drar ned betyget.