Filmrecension: Vad ska folk säga

”Långfilmsdebuterande Maria Mozhdah levererar ett spektakulärt starkt porträtt av en människa som är kluven mellan både yttre och inre krav.” Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett ett smärtsamt sorgligt norskt drama om hedersproblematik.

Vad ska folk säga bygger på regissören och manusmakaren Iram Haqs egna erfarenheter som ung tjej i en pakistansk familj i Norge.
I filmen heter hon Nisha, är 16 år och lever ett dubbelliv. I hemmet är hon en duktig och högpresterande dotter som följer den pakistanska kulturens traditioner, samtidigt som hon, när hon är med sina norska vänner, lever ett i våra ögon mer normalt ungdomsliv.

I början är stämningen i familjen förment mysig, så länge alla håller sig inom de hårda normernas råmärken är allt frid och fröjd. Nishas mamma skojar med pappan Mirza att han har tagit med sig alla sina gamla vanor från hemlandet, och tänker då på musik och mat, men hon – eller i alla fall Iram Haq – syftar även djupare än så.

När pappan kommer på Nisha med att ha smugglat in en kille på rummet, blir han chockad och mordiskt förbannad, och får för sig att hon har legat med killen.

Skammen är enligt föräldrarna total. ”Folk”, det vill säga resten av den pakistanska gruppen i Oslo, hälsar inte på gatan och slutar handla i familjens lilla matbutik. Mirza får besök av andra fäder som är rädda att Nishas lösaktighet ska smitta andra barn och kräver att han gör något åt saken.

Precis som Iram Haq själv, kidnappas Nisha av sina föräldrar som tvingar henne till hemlandet, där släkten ska sätta pli på henne.

Filmmakaren Haq har passerat 40-årssträcket nu, hennes akuta trauma ligger många år tillbaka i tiden och kanske är det avståendet som gör det möjligt för henne att berätta med de nyanser som ändå finns här, och det utan att någonsin förminska problemet. Pappans beter sig som en tyrann men vi ser de sociala mekanismerna bakom hans agerande, hur hedersförtrycket upprätthålls av de flesta vuxna runt omkring Nisha.

Det är den internationellt kända aktören Adil Hussain (Berättelsen om Pi) som landat i Norge för att ge liv åt den här komplexa rollfiguren, men huvudrollen Nisha hittade filmmakaren på hemmaplan. Den långfilmsdebuterande Maria Mozhdah övertygar ut i yttersta epitelcell, hon levererar ett så spektakulärt starkt porträtt av en människa som är kluven mellan både yttre och inre krav att jag får påminna mig om det är en fiktion som rullar där uppe på duken.

Jo, man blir såklart arg så man kokar, inte bara över det hemska som sker i filmen utan också över att liknande övergrepp pågår just nu, även i verkligheten.
 
Iram Haqs hårt slående berättelse utspelar sig på samma blinda fläck på demokratins och jämställdhetens karta, som där Fadime Sahindal mördades 2002, och där många andra unga människor lidit – och fortfarande lider.
Ett samhälle i samhället där hedersvåldet är ett påtagligt hot.

Premissen är inte ny för den vana filmpubliken, men oftast brukar den ligga i mildare form som grundbult för konflikter feel-good-art, senast i Oscar-nominerade The big sick.

Visst, det är oftast bra saker (inte minst ovanstående) och det är en tacksam konflikt, i alla fall om man vill ge den en humanistisk kärleken-löser-allt-lösning, men det här är hard core, ja, bitvis outhärdligt sorgligt.
Det här är Iram Haqs egen historia, och då finns det inte plats för charmiga kulturkrockar och överslätande slut.

Vad ska folk säga

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Iram Haq
I rollerna: Maria Mozhdah, Adil Hussain, Ekavali Khanna m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet