Årets mottagare av miljonkronorspriset för bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival är en snyggt berättat ensemblefilm a la 1990-talet; då varje filmare med självaktning försökte ”göra en Short cuts”. Det vill säga att utifrån en gemensam startpunkt knåpa ihop en intrikat väv av skeenden som påverkar en hel drös med rollfigurer, precis som Robert Altman gjorde i nämnda film.
Här är det en dödlig olycka, där en 13-årig tjej råkar ha ihjäl en klasskamrat, som är den tuva som får filmens från början välordnade mikrouniversum att snubbla, som får den civiliserade tonen och den höga moralen att rämna och människornas sämsta sidor att titta fram.
Extra pikant blir det då de inblandade barnens fäder är politiker på var sin sida av det politiska spektret.
Precis som i den fyndiga långfilmsdebuten Som du ser meg (som inte gick upp på svensk bio) har den norske filmmakaren Dag Johan Haugerud en hel del på hjärtat. Det handlar om i första hand om skuld, ansvar, föräldraskap, men också om sociala medier, ryktesspridning, skolpolitik, politiska motsättningar, vardagspussel, maktkamp i lärarrummet… ja, ni fattar. Det är som en hel miniserie inklämd i en ångfilmskostym. Det stramar lite här och där men funkar ändå alldeles utmärkt.
Precis så fyllda av motstridiga tankar och knepigt vardagstrubbel är ju de flestas liv. Haugerud utger sig inte för att ha några svar, håller bara upp ett stycke tillspetsad verklighet för publiken att spegla sig i.
Jo, visst doftar det lite Ruben Östlund. Här finns samma socialpsykologiska syn på tillvaron, samma sätt att oförtrutet gnaga sig ner i små vardagliga konflikter. Just när man tror att man fått hela bilden klar för sig kommer ännu en liten nyans som fördjupar konflikten ytterligare.
Dock utan Östlunds satiriska humor. Det här är torrare, inte lika tajt (157 min), men ändå riktigt engagerande.
Dessutom är det oerhört välspelat, ut i minsta biroll. En ny favorit är Henriette Steenstrup, som spelar rektorn, en spindel i nätet, en kvinna med kontrollbehov som tvingas se hur livet slår små sprickor i det som hon trodde var en ordnad tillvaro. Steenstrups rollfigur bär på en spännande mental motsättning, som hon förvaltar väl. Skör och handlingskraftig på samma gång, inte helt olik hennes mammaroll i den underhållande ungdomsserien Ragnarök (Netflix).
Två timmar och 37 minuter är ingen picknick men eftersom manuset är lika komplext som ett elektriskt kopplingsschema, som kräver sin tid, kommer vi överraskande snabbt fram till den lakoniska slutscenen.