Foto: Folkets bio

Filmrecension: Beast

Publicerad

Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson tycker att Beast har en slags gammeldags thriller-kvaliteter över sig – där subitilitet och dramatiskt överspel kan existera sida vid sida.
”Jag tänker på klassiker som What ever happened to Baby Jane? eller för den delen Persona.”

Någon mördar tonårstjejer på Jersey. Det är lätt att få för sig att Beast är en noir-deckare i ett dimmigt landskap där en kallsinnig psykopat till seriemördare jagas av en bekymrad snut.

Landskapet är dramatiskt, horisonten vidsträckt och det välbeställda hem där Moll bor kvävande prydligt. Stämningen så märklig som den bara blir på platser som är brutalt vackra och läskigt isolerade.

Moll är vuxen men bor med sin kontrollerande mamma (Geraldine James) och tar hand om sin alzheimerssjuke far. Hennes syskon är självgoda as som aldrig tvekar att överskugga sin syster. Det är nåt med Moll förstår man snart, en våldsam händelse i barndomen som fortfarande präglar henne som vuxen.

Moll lämnar sin egen födelsedagsfest efter att hennes syster förbrukat allt syre med att meddela att hon väntar tvillingar. Hon blir skitfull på en klubb, och när en snubbe tvingar sig på henne i gryningen räddas hon av den mystiske Pascal som varit ute och tjuvjagat.

De är outsiders båda två och inleder en passionerad relation, som Molls familj är mycket missnöjd med. Pascal röker inne och går demonstrativt med leriga kängor på familjens vita matta, hans lakoniska uppkäftighet tar fram de mörka stråk i Moll som hon i åratal försökt dölja med sitt timida kyrkokörs-sätt.

Beast är på sätt och vis stiliserad och överdriven, i tematiken ”människans inre mörker” och i estetiken med utstuderade självförvållade sår, prydliga villor som bara skriker social kontroll, smuts som symbol för otyglade drifter och frihet.

Den har en slags gammeldags thriller-kvaliteter, där subitilitet och dramatiskt överspel kan existera sida vid sida. Jag tänker på klassiker som What ever happened to Baby Jane? eller för den delen Persona.

Den ganska pajiga översymboliska slagsidan vägs elegant upp av fenomenal rolltolkning. Jessie Buckley i huvudrollen kan gå från förstenat ansikte till jätteleende på ett nästan chockerande sätt, härbärgerar både ljus och mörker och med det hela filmens ärende. Underbarnet Johnny Flynn som spelat charmig strulpelle i Netflixserien Lovesick (och dessutom är musiker som trallar fram fina låtar på gitarr) spelar den råa Pascal. Ett genidrag att stoppa in en älskad Hugh Grant-typ i en ambivalent roll.

Det är ambivalensen som balanserar hela det här bygget. Det finns som bekant två sidor av varje mynt. Behandlar man någon som ett monster så blir den lätt det. Man själv också.

Beast

Visa

Regi: Michael Pearce

Betyg: 4

I rollerna: Geraldine James, Jessie Buckley, Johnny Flynn

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet