Det känns som ålderism, men ibland är det svårt att bortse från det uppenbara: Steven Spielberg, 79, kan vara redo för pension. Även legendariska regissörer åldras men alla kan inte vara Martin Scorsese som fortsätter pumpa ut kvalitetsfilmer till och med efter fyllda 80.

Spielberg har egentligen ingenting kvar att bevisa. Han var med och formade 70-talets New Hollywood-era och är ett av de viktigaste namnen för att definiera blockbusters som konstform.

Men det är svårt att förstå hur regissören bakom ”Världarnas krig” och ”Jurassic Park” snickrat ihop ett sömnigt pekoral som ”Disclosure day”.

Handlingen antyder att ett tredje världskrig är på gång, samtidigt pågår en konspiration för att mörklägga sanningen om utomjordingar. Sensmoralen är att ett avslöjande behövs för att ena mänskligheten.

Daniel Kellner (Josh O’Connor) och hans flickvän Jane Blankenship (Ewe Hewson) sitter på hemlig information och en artefakt med övernaturliga förmågor, men jagas av män i svarta bilar under ledning av en udda rollbesatt Colin Firth. Samtidigt drabbas meterologen Margreth Fairchild (Emily Blunt) av utomjordisk telepati med övermänsklig empati. Precis som med ”artefakten” förändras hennes förmågor lite efter filmens dramatiska behov.

Inledningen är tråkig, men skapar ändå en tillräcklig ”vart är det här på väg?”-stämning. Sen inser man att det inte är ”på väg” någonstans. Samma miljöer, biljakter och nostalgiska referenser till Spielbergs science fiction-mästerverk ”Närkontakt av tredje graden” (1977) går på loop.

Och istället för utomjordingar blir det mestadels sentimentala tal och fult datoranimerade rävar.

Ett par av actionscenerna håller habil standard, vilket ändå räddar ”Disclosure day” från bottenbetyg.

Likt sin generationskamrat Francis Ford Coppola, med megamagplasket ”Megalopolis”, har Spielberg återanvänt grepp från sina glansdagar för att säga någonting djupsinnigt om människans existens i vårt nuvarande ögonblick – men framstår som sorgligt förlegad.

Fler filmrecensioner här.