”Bros” saluförs som den första homosexuella romkomen, vilket väl inte är helt sant men okej, det är i alla fall en av de första gjord av en större studio, dessutom producerad av romkom-ikonen Judd Apatow. Det, om något, vittnar om att gayperspektivet blivit rumsrent.
I huvudrollen ser vi komikern, författaren – med mera – Billy Eichner, som även har skrivit manus. Vilket ger ”Bros” ett lätt metaperspektiv. Tidigt i filmen får hans rollfigur Bobby nämligen ett erbjudande av ett större filmbolag att skriva en romkom med ett gaypar i huvudrollen. Detta för att bolaget vill visa publiken att homosexuella minsann är likadana som heterosexuella. ”Love is love” säger den smilande företagsrepresentanten i ett försök att vara fördomsfri, vilket får Bobby att sparka bakut, trött på att den strejta världen försöker domesticera gayvärlden.
Så Bobby avböjer – medan han i verkligheten, Eichner alltså, måste ha tackat ja, eftersom vi ju ser den film som Bobby inte ville göra. Typ. Snurrigt. Och kul.
Precis som resten av ”Bros” som ju till sin form är rätt konventionell men ändå hyser en hel del vassa skämt om gaypersoner, hetero, bi, trans, macho – och alla vi andra.
Det handlar till stor del om just heterovärldens appropriering av gayzonen. Som scenen där Bobby sitter och pratar om intima saker med sin syster och hennes man, samtidigt som deras små barn leker bredvid dem. När Bobby själv ifrågasätter om det verkligen är okej att prata analsex när barnen hör, säger systern att ”Äsch, det är en naturlig del av livet!” – och så börjar hela familjen dansa stjärtdansen.
Det är roligare än det låter.
Kärlekshistorien mellan Bobby och den mjuka muskelknutten Aaron (Luke Macfarlane) är väl inte direkt sprakande. Bobby är intensiv och gravt egocentrisk, en riktigt påfrestande gnällig typ. Hans råa sarkasmer får håret att rakna på den utsatta. Det är en gåta att Aaron faller för honom, men så har ju romkomen gjort en karriär på att upphäva de amorösa grundlagarna.
Men alla nyktra invändningar skingras snabbt när ”Bros” släpper loss sin bisvärm av populärkulturella referenser och genre-interna skämt. Den första timmen är rena fnissfesten. Inte minst vid styrelsemötena för det HBTQi-historiska museum som är Bobbys livsprojekt. Alla regnbågens färger är representerade, det gnabbas och småbråkas om vilken grupp som är mest marginaliserad, sylvassa kommentarer flyger som små projektiler över konferensbordet.
Men när filmen ska tala allvar, tappar den lite fart på precis samma sätt som de gamla strejta varianterna gjorde – dock utan att helt kana ner i konventionens dike. I den tredje akten kommer ”Bros” i en andra andning, pumpar upp attityden ett snäpp och baxar hela det här ostyriga åbäket in i mål.
Och förresten, när den där scenen med det gymnastiska gaysexet ackompanjeras av en gammal romantisk, normativ smörsång av Sinatra-stil, inser man att approprieringen med fördel kan gå åt båda hållen.