Todd tänker i Chaos walking. Foto: Nordisk film

Filmrecension: Dystopins död i Chaos walking

Uppdaterad
Publicerad

I stället för mörk thriller med ett fundament av politisk extrapolering bjuds vi vältränade fotomodeller med jämna tandrader som lajvar äventyr med krystat komplexa premisser. Fredrik Sahlin ser Chaos walking och förkunnar dystopins död.

Det var ett tag sedan nu som ungdomsfiktionen kidnappade den förut så eggande dystopigenren. Det hårdkokta arvet från romaner som 1984 och Du sköna nya värld, filmer som Bladerunner och Den sista striden har genom filmatiseringar av litterära bästsäljare som Hungerspelen, Divergent och Maze runner malts ner till en lättuggad smet av romantiska ungdomsfilmer – stöpta utefter samma vinstmaximerade mall.

I stället för mörk thriller med ett fundament av politisk extrapolering bjuds vi vältränade fotomodeller med jämna tandrader som lajvar äventyr med krystat komplexa premisser.

Den här gången är det år 2257 och spelplatsen kallas Den nya världen – en planet dit mänskligheten för något decennium sedan skickade en rymdark full av nybyggare och deras kreatur. Livet i den nya världen är slitsamt och hårt, konnoterar mer västernfilm än sci-fi – med några få undantag som gigantiska eldrivna lasergevär och motorcyklar.

Den lilla byn där den unge huvudpersonen Todd lever tillsammans med pappa och farbror regeras med järnhand av den onde borgmästaren, i Mads Mikkelsens ärrade gestalt.

Alla byns kvinnor påstås mördats av den nya världens urinvånare Spacklarna, oklart varför, så nu får männen klara sig själva. Tyvärr lider de alla av en åkomma som drabbar män som sätter sin fot på planeten: the noice. Bruset. Vilket innebär att alla kan höra varandras tankar. Vissa, som borgmästaren, kan kontrollera sitt mentala utsläpp vilket automatiskt ger makt och möjlighet att manipulera omgivningen.

När det dimper det ner en ung kvinna, Viola, mitt i detta träsk av testosteron utbryter det kaos i lägret.

Denna mycket speciella premiss, Bruset, lät knepig redan inför visningen. Hur skildrar man tankar på duken? Alltså inte bara den gamla vanliga voice-overn, utan den där ibland automatiska, alltid snabba dialogen som pågår innanför skallbenet, som verkligen är vårt dagliga brus.

Jo, serru, det gör man med färgade små rökpuffar, ackompanjerade av den där voice-overn, ibland även med dimmig bild av vad som tänks.

Många rökpuffar blir det, och lika många onödiga, till döddagar upprepade repliker/tankar.

En film ligger risigt till när dess unika gimmick retar gallfeber på publiken (åtminstone på undertecknad) och ännu värre är det när den avslöjar att huvudpersonen är imbecill.
Todd ser en hund och fram kommer en rökpuff och vi hör vad han tänker: ”Hund. En hund, hund”.
Och så håller det på.
Jisses.

Detta evinnerliga tjöt gör en redan från början förutsägbar skapelse outhärdligt övertydlig. Kyskt och puritant är det också, eftersom den tänkta åskådaren är amerikansk ungdom: Viola blir upprörd när Todd puffar ur sig en oskyldig önskebild av dem kyssandes, och när de ändå förenas på slutet är det genom att hålla varandra i hand.

Lägg därtill de uppenbara luckorna i internlogiken och inse att den slutgiltiga spiken är satt i dystopigenrens kista.
Må den vila i frid.

Betyg: 1
Regi: Doug Liman
Manus: Patrick Ness, Christopher Ford
I rollerna: Tom Holland, Daisy Ridley, David Oyelowo m fl
Biopremiär 23 juni

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet