Innan soporna kommer... Foto: Folkets bio

Filmrecension: Frisinnad familj drunknar i sopor i Costa Brava, Libanon

Uppdaterad
Publicerad

Libanesiska Mounia Akls långfilmsdebut är lika mycket ett smådråpligt relationsdrama, som en allegori över ett land i fritt ekonomiskt och moraliskt (för)fall. Fredrik Sahlin har sett en lättsamt allvarlig film om motståndets pris i en korrumperad värld.

I fonden ser vi resterna av den stora explosionen som raserade stora delar av Beiruts hamn 2020 och i närbild en stor grovhuggen staty av landets president, som fraktas liggande på lastbilsflak, från Beiruts kakafoni och ut på den stillsamma landsbygden. Kanske en blinkning till den gigantiska Jesusstatyn som dinglar under en helikopter i början av Det ljuva livet. Utan tvekan en effektiv presentation av filmens grundkonflikt, stad mot land, rebellens frihet mot fängslande korruption – som kommer att växa fram inom den familj som står i fokus här.

Mamma Souraya och pappa Walid är två frisinnade själar som en gång i tiden möttes på barrikaderna men sedan åtta år har lämnat storstaden för ett nedtonat liv i bergen, tillsammans med två döttrar, några höns och den publikvänligt riviga farmorn Zeina.

Livet går sin gilla grönavågen-gång tills den där nämnda statyn reses precis bredvid deras mark. Landet svämmar över av sopor och de styrande har beslutat att bygga en hypermodern avfallsanläggning, och presidenten kommer minsann själv att närvara vid invigningen. Men Souraya och Walid ger inte mycket för de fagra löftena om en ekologisk sophantering. Mycket riktigt bor de snart precis vid kanten av en gigantisk, stinkande och rykande soptipp.
Och den idylliska tillvaron går snabbt från dålig till värre.

Mounia Akls långfilmsdebut är lika mycket ett smådråpligt relationsdrama, som en allegori över ett land i fritt ekonomiskt och moraliskt (för)fall. Den högljudda och dekadenta huvudstaden är ett rött skynke för Walid och lilla dottern Rim (det är ingen hemlighet vilken av föräldrarna som hon har satt på piedestal) medan mamma Souraya, som en gång var en hyllad rockstjärna, och tonårsdottern Tala är desto mer sugna på att ge upp eremitlivet och soporna, och flytta hem igen.

Lilla Rim stjäl showen med sin sårbara mix av Pippi Långstrump och Pelle i Saltkråkan men det är Talas utveckling som är den mest intressanta och för att vara en film från mellanöstern ovanligt frispråkig när det gäller en ung kvinnas längtan efter sex. Hennes sätt att flörta med en av sopbyggets unga förmän är lika välhänt gulligt som talande för en människa som vuxit upp utanför landets strikta reglemente när det kommer till relationen mellan män och kvinnor.

Det kvinnliga perspektivet förstärks också i en kritisk kommentar till den hårt inympade patriarkala ordningen, som pyr även i en rebell som Walid – som när saker och ting börjar hetta till försöker etablera ett litet patriarkat mitt i familjens frizon.

Vi har sett en hel del filmfamiljer som lever i en självpåtagen exiltillvaro, och visst finns några paralleller till såväl Yorgos Lanthimos mer obehagliga Dogtooth och den mer politiserade 68-bubblan i Captain fantastic (med Viggo Mortensen) – men Costa brava, Libanon når inte riktigt deras höjder.
Likväl en fyndig och lättsamt allvarlig film om motståndets pris i en korrumperad värld.

Betyg: 4
Regi: Mounia Akl
Manus: Mounia Akl, Clara Roquet
I rollerna: Nadine Labaki, Saleh Bakri, Yumna Marwan m fl
Biopremiär: 21 augusti

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet