Familjen Skov bjuder fienden på cocktail. Foto: Scanbox

Filmrecension: Dansk krigsdramatik i De förbannade åren

Uppdaterad
Publicerad
Moraliska dilemman och konfliktfyllda söndagmiddagar. Den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget behandlas i Anders Refns lite för händelserika familjekrönika.

Hur skyddar man bäst sitt hemland när det angrips av en monumental övermakt? Genom att stå rakt och därmed med största sannolikhet knäckas vid första batalj, eller genom att göra sig böjlig och rädda det som räddas kan?

Populärkulturen gillar den första hållningen, den ligger närmare den hollywoodska synen på konflikter, och motståndet mot nazisterna har ju också hyllats idogt i både norsk och dansk fiktion (Flamman och Citronen, Max Manus m fl), men regissören Anders Refn går en annan väg, famnar den stora bilden, den som också inbegriper svidande medlöperi, politikers svek och det faktum att näringslivets toppar skodde sig på kriget.

Och så de där danska soldaterna som frivilligt anslöt sig till den tyska hären när den skulle krossa bolsjevikerna i öst, ivrigt påhejade av gemene dansk.

De förbannade åren tilldrar sig till stor del på den rika familjen Skovs gods utanför Köpenhamn. Det är där filmmakarna målar upp det mikrokosmos som ska representera det danska samhället vid tiden för ockupationen, och det är onekligen välbefolkat: Patriarken Skov själv (en mildögd man, fint framspelad av Jesper Christensen) hans fru, deras fem vuxna barn, den judiska sekreteraren, hushållerskan och hennes socialistiske son. Och några arbetare på Skovs fabrik.

Dagens danskar är tydligen mogna för en revision av myten; de slukade nämligen De förbannade åren som vore det pilsner och späck, och en uppföljare är tack vare det redan annonserad. Den var nog inte fullt ut planerad när filmen klipptes samman – i så fall hade man inte behövt nyttja det dramaturgiska skohornet för att klämma in så ohemult många skeenden under de två och en halv timmarna som filmen pågår.
Det händer kort sagt lite väl mycket.

Vid Skovs familjemiddagar delas söndagsteken av en tyskvän, en sabotör, en motståndsman, en medlöpare och en dotter som kärat ner sig i en tysk ubåtskapten – och alla är de inbegripna i olika akuta skeenden.
Det ger en lätt jäktad berättelse där några intriglinjer lämnas fladdrande i den digra framåtrörelsen fartvind, där vi inte lär känna någon speciellt väl och där de moraliska tvistefrågorna som är filmens fundament uttalas alldeles för tydligt.

Samtidigt skildrar De förbannade åren den begynnande naiviteten väl – dåtiden förstod ju inte vidden av nazismens ondska – och filmen är utan tvekan medryckande för stunden, som en melodramatisk familjekrönika kan vara.

Och man behöver inte vara ett nöt för att anse att Refns skapelse skildrar en oerhört spännande och komplex del av den nordiska historien.

Sverige får som brukligt, i de här sammanhangen, smisk för den där förbenade permittenttrafiken och de få svenskar som figurerar här tillhör inte direkt den etiska eliten.

Läbbigast är affärspartnern Kalle som görs av en Claes Malmberg som klistrat på sig sin slemmigaste fabrikörsmin; en svettig chauvinist med ständigt halvöppen mun. Melinda Kinnamans korta insats som svensktysk judinna är habil. Så länge hon inte öppnar munnen. Den där drottning Silvia-brytningen är inte att leka med.

De förbannade åren

Visa

Betyg: 3
Regi: Anders Refn
Manus: Anders Refn, Flemming Quist Møller
I rollerna: Jesper Christensen, Bodil Jørgensen, Mads Reuther m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet