Far och son i Det vildväxande päronträdet. Foto: Njutafilms

Filmrecension: Det vildväxande päronträdet

Publicerad

Turkiske Nuri Bilge Ceylan verkar prenumerera på en startplats på anrika filmfestivalen i Cannes, och vann Guldpalmen för sin förra film, Vinterdvala. Nu är han tillbaka med ett tretimmarsdrama packat med långa komplexa samtal. Lite för långa, menar Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson.

”En arg man är sin egen värsta fiende”. Så säger Idris till sin son Sinan som är en dryg och ilsken misantrop, nyss utexaminerad från universitetet och hemma igen i sin hopplösa stad. Sinan har blivit bestulen på pengar som han behöver för att publicera sin första bok, och anklagar naturligtvis sin far; en känslig romantiker och obotlig skämtare som skuldsatt hela familjen genom sitt spelmissbruk.

Turkiske Nuri Bilge Ceylan tar i sin senaste film rygg på Sinan under dryga tre timmar. Det är tröttsamt eftersom Sinan är en sån där ung nihilist med författardrömmar som tror sig ha funnit sanningen (allt är relativt och meningslöst) och läxar upp sin omgivning på olika odrägliga vis. Det är också spännande eftersom Sinans dryga självgodhet ständigt får sig törnar.

Det vildväxande päronträdet är en coming-of-age-historia och en donquijotisk kamp mot allt och inget. Sinan är precist och buttert spelad av Doğu Demirkol. Alla meningsmotståndare som han möter i långa böljande diskussioner framstår som komplicerade, men sympatiska. Vad är moral, religion, framgång, kärlek, litteratur? Varken Sinan eller de (i hans ögon) obildade och trångsynta bönderna ryggar för någon av de nästan omöjligt stora och svåra frågorna.

En ung kvinna som aldrig lämnat hemmet och nu ska gifta sig lyckas ge den självgode Sinan en existentiell kris. Imamerna som förstrött pillar på sina smartphones samtidigt som de självsäkert uttalar sig om religionens roll, är komplexa och intressanta debattmotståndare till Sinan. Och även om pappan är en opålitlig spelmissbrukare är han filmens största behållning. Pappa Idris är helt enkelt en ljuvlig person (underbart spelad av Murat Cemcir) som luktar på blommorna och fnissar lyckligt åt vackra landskap, poesi och doften av jord.

Det vildväxande päronträdet är lika naturlyrisk som socialrealistisk och en skildring av Turkiet bortom pittoresk landsbygd eller pulserande storstad. Det är hårda villkor för människorna i regionen, staden är ful och plåtfasaderna rostiga, men omgivningarna smärtsamt vackra. I närheten ligger historiska Troja, något som lokala politiker skryter om men som för Sinan utgör ett irriterande hinder på hans väg mot upphöjd universalism där allt och inget betyder något. Den hatkärlek han känner till hembygden går igen i den infekterade relationen till pappan.

Vad handlar din bok om, frågar den store författaren som Sinan söker upp för ett samtal om litteraturens villkor. Men nja, det är inte så lätt att svara på, ty den låter sig varken genrebestämmas eller sammanfattas, säger den pretentiöse Sinan. Mötet med författaren är ett av de långa, otroligt välskrivna samtal som Sinan hamnar i. Vissa av diskussionerna är superba, andra evighetslånga och tjatiga. Liksom sin huvudperson verkar Ceylan inte veta när det är dags att sluta snacka.

Nog tycker jag att 188 minuter är att bre ut den här historien på tok för mycket, vissa scener håller inte för sin längd och bryts tillslut abrupt av mystiska drömklipp. Den ihärdige belönas i alla fall med ett både prydligt och poetiskt slut, där far och son förenas i sin ömsesidiga fajt mot väderkvarnar.

Det vildväxande päronträdet

Visa

Betyg: 3
Regi: Nuri Bilge Ceylan
Manus: Akin Aksu, Ebru Ceylan
I rollerna: Aydın Doğu Demirkol, Murat Cemcir, Bennu Yildrimlar m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet