Fint samspel mellan Stanley Tucci och Emma Thompson. Foto: Scanbox

Filmrecension: Lysande om svåra moraliska beslut i Domaren

Publicerad

Författarfavoriten Ian McEwan är på g igen med filmmanus på egen förlaga i nya . Den här gången på temat tro kontra vetenskap, och med en storspelande Emma Thompson.

Ni vet hur det är. Ibland är det svårt att få syn på rollfiguren bakom den stora skådespelarens skrymmande persona: Jaha, där struttar Meryl Streep omkring och leker rockstjärna.

Men med hjälp av ett begåvat manus och en djuplodad förmåga att utföra emotionella illusionstrick kan det uppstå skådespelarmässiga storverk. Som här, när giganten Emma Thompson gör sin främsta insats sedan Återstoden av dagen. Hon spelar inte domaren Fiona Maye, hon är henne ut i minsta lilla molekyl av den grovfibriga domarperuken.

Ja, Emma Thompson gjuter fullständigt liv i den här tillsynes stelfrusna juristen vars dagliga arbete inbegriper beslut på liv och död för de minsta i samhället. I den brittiska så kallade Children act (som också är filmens originaltitel) stipuleras att lagen vid kniviga situationer alltid ska skydda ett barns liv. Det låter ju självklart, men när det som i ett av domarens fall innebär att bestämma att man ska ”skära loss” en siamesisk tvilling, vilket kommer att leda till den andras död, är det inte lika enkelt.

”Det handlar om lag, inte moral”, säger Fiona – vilket är sant men också framstår som ett inövat mantra, till för att skydda henne från samvetskval, en signal till hjärnan att rätta till ansiktsdragen. Men under ytan bubblar det.

Alla år i yrket har successivt tvingat henne bygga en emotionell sköld, som också påverkar hennes långa relation med maken Jack (Stanley Tucci i fint samspel), som tröttnat på att alltid stå i skuggan av hennes arbete.
Men det senare är en sidohistoria.

Istället handlar det om rättegången som får henne i gungning; det där en ung man, ett Jehovas vittne, drabbas av leukemi men vägrar ta emot blodtransfusion. Han hävdar att det är hans eget beslut men eftersom han inte är 18 fyllda får han inte ta det själv. Det gör istället hans lika troende föräldrar som trots att det sannolikt kommer att leda till sonens död inte vill att han ska få en annan persons blod in i systemet.

Galet så det förslår, såklart, precis som många andra religiösa doktriner och påhitt. Man har kort sagt lust att sträcka in en hand i duken och ruska om dem lite, men regissör Richard Eyre och manusförfattande Ian McEwan har inte gjort en indignationsfilm. De vill diskutera, inte plocka fram riset. Och intressant är det såklart. Temat vetenskap kontra tro är gammalt som Stonehenge, och blir ju tyvärr bara mer och mer aktuellt, nu när religionen har fått allt större mentalt utrymme i samhället.

Det är alltså författarfavoriten Ian McEwan som är på g igen, med en adaption av en egen roman. Han var aktuell på svensk biograf i våras med filmatiseringen av På Chesil Beach, som han själv skrev manus till (och dumt nog gjorde om slutet). Den här gången håller han sig som tur är på mattan när det gäller nymodigheter. Men så behövs det inget flufffluff här heller, det här är en roman (och film) fullspäckad med spännande moraliska hårklyverier som utgår från det givna fallet men som, som nästan alltid när det gäller McEwan, även inbegriper intellektuella aspekter på själva det mänskliga vardandet.

Jo, jo, det låter pretentiöst – men låt oss hellre kalla det ambitiöst. Det här är nämligen något så ovanligt som en vuxen film som förutsätter en publik som inte räds lite etiskt och existentiellt grubblande.  

Domaren

Visa

Betyg: 4
Regi: Richard Eyre
Manus: Ian McEwan
I rollerna: Emma Thompson, Stanely Tucci, Fionn Whitehead m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet