En fortfarande stor Paul (Matt Damon) med en redan krympt kompis. Foto: UIP

Filmrecension: ”Downsizing” en modern ”Älskling jag krympte barnen”

Uppdaterad
Publicerad

Sprudlande uppfinningsrikedom övergår i sedelärande sentenser. Fredrik Sahlin är smått besviken på favoriten Alexander Paynes första utflykt i sci-fi-land.

Premisserna lät så övertygande. Amerikansk films förste socialdemokrat Alexander Payne har med fullträffar som About Schmidt, Citizen Ruth och Sideways mixat tillbakalutad humor med ett lättsamt socialt patos, och skulle nu ta sin sköna ton in i den nära framtiden.

Istället känns Downsizing som en uppdatering av den gamla fåniga Rick Moranis-komedin Älskling, jag krympte barnen, utrustad med en lättsamt global-ekologisk touch.
Okej, nu tar jag i lite, men besvikelse är en känsla som gärna tar ut svängarna.

Jo. Downsizing har onekligen sina goda sidor. Verkligen. Speciellt i första halvlek som sprudlar i sin uppfinningsrikedom. Det är där vi möter Rolf Lassgård som norsk (!) vetenskapsman som uppfinner ett sätt att krympa människor. Och detta då i tanken att små människor inte tär lika hårt på Jordens resurser. 

Ett antal år senare har man utvecklat tekniken så att även gemene man kan ta del av den. Runt om i världen byggs stora (men ändå förhållandevis små…) temapark-liknande anläggningar dit folk kan flytta efter det att de genomgått den rätt kostsamma krympningen.

Matematiken är lockande. En biff stor som en tioöring kostar ju en bråkdel av en normalstor, så om man låter krympa sig till en tvärhand hög, blir ens samlade besparingar oerhört mycket mer värda. Ett liv i miniputtland saluförs som en tillvaro i kravlöst sus och dus.

Kontorsslaven Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) nappar på erbjudandet men när de har anlänt till anläggningen och Paul genomgått den irreversibla proceduren, får frun dock kalla fötter, och lämnar sin man åt sitt öde. Eftersom det är hon som har det feta bankkontot tvingas Paul att leva ett lika trist 9-5-liv som han gjorde som fullstor.

Även om Downsizing aldrig blir tråkig, hade de fantasifulla och eggande premisserna varit värda en mer egenartad intrig. I tredje akten styr Alexander Payne och parhästen Jim Taylor (manus) tyvärr in på en berättelse som inte tar vara på de udda och roliga omständigheter som allt började i.

Dessutom är logiken kring den här världsomvälvande minimeringen inte helt glasklar. Om alla människor krymps för att resurserna ska räcka längre; kommer man då också krympa våra matdjur? Om svaret är Ja, blir det ju ett nollsummespel. Om svaret är Nej, är det svårt att se hur 12 centimeter höga slaktare ska ta sig an fullstora grisar. För att inte tala om kor...

Den och andra frågor på samma tema stör tittandet. Det kanske kan te sig som teknikaliteter men den goda sci-fi-berättelsen är inte den som brassar på, utan den som är konsekvent ända ner på detaljnivå; där den fantasifulla visionen även omfattar vardagen.

Men okej, man ska kanske inte ta Paynes film helt bokstavligt. Snarare som ett lite skruvat klassdrama som säger att orättvisorna kommer att bestå, oavsett hur vi vrider och vänder på oss, och att all vår strävan att leva det rika, kravlösa livet är fåfänglig och världsfrånvänd.

Lite sedelärande är det allt. Paul får ju inte det liv i lyx som han hade suktat efter, men vad gör väl det, när han istället hittar meningen med livet i att hjälpa (mini)samhällets utstötta?

Men visst, sentensen är sann: Det som krävs för att vi ska få Jorden att räcka till, är inte mindre kroppar utan större själar.

Downsizing

Visa

Betyg: 3
Regi: Alexander Payne
Manus: Alexander Payne & Jim Taylor
I rollerna: Matt Damon, Kristen Wiig, Christoph Waltz m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet