Det börjar med en lång närbild på ett öra. Som att vi erbjuds att krypa in, likt en tvestjärt, eller öronsmyg, som min mormor brukade kalla den. Insekten som enligt min barndoms ärrande myt kan krypa in och lägga ägg vid trumhinnan.
Kanske är det örongången som är ingången och porten till denna gåtfulla skapelse kallad ”Earwig” – engelskans ord för nämnda insekt. Om vi ponerar att vi ålar in där i örat, och att allt som följer därefter är fragmentariska minnen, får vi en rimlig förklaring till vad som sker på duken. Det här är nämligen ett surrealistiskt verk som precis som en målning av Salvador Dali, eller någon annan i genren, vrickar verkligheten och sätter naturlagarna på stand-by.
Örat i fråga tillhör Albert, en moloken man som bor tillsammans med lilla Marie i ett annars övergivet våningshus i en icke namngiven stad någonstans i Europa, strax efter andra världskriget. Det är murriga, mörka, och vad det verkar fuktiga interiörer och utanför råder ständig dimma och undergångsstämning. Suggestivt och (mar)drömskt. Kafka.
Alberts och Maries släktskap är inte klargjort, mer än att han är satt att ta hand om flickan som har tänder av is, en tandrad som han måste byta i takt med att isen smälter. Runt munnen har Marie en bisarr manick som samlar upp hennes saliv, vilken Albert sedan kan gjuta nya iständer av. Titt som tätt får han påringning av en byråkratisk röst som undrar hur flickan mår och hur det går med hennes garnityr. När samma röst säger åt Albert att göra Marie redo att gå ut och möta världen rister det till i den inrutade vardagen och allt börjar rasa.
Estetiskt sett påminner ”Earwig” mycket om den gamla firade 90-talsduon Jean-Pierre Jeunet och Marc Carots filmer (”Delikatessen”, ”De förlorade barnens stad”) och det kommer inte som en överraskning att den knepiga ställningen runt flickans mun är skapad av just Jeunet, men det är Lucile Hadzihalilovic som står för regi och manus. Hon är en erfaren filmskapare (även partner i liv och arbete med den franska filuren Gaspar Noé) vars verk är frekventa gäster på världens olika festivaler men inte brukar inte nå ordinarie svensk repertoar. Antagligen för att de anses för smala för gemene man, och det är ett antagande man i så fall kan ha förståelse för. ”Earwig” är en knepig skapelse som vid den första anblicken ter sig fullständigt förryckt. Som vore den berättad av en demenssjuk och klippt av en blind, men den växer med tiden till ett lugubert och fantasitriggande konstverk.
Och här finns ändå ett slags logik, av emotionell art. Som i en skruvad dröm, där person X kan se ut som Y även om man i sitt sinne vet att det är X. Ja, om det låter för flummigt, om man inte har liknande erfarenhet i det egna drömkartoteket, kommer man nog uppleva denna tvestjärt mer som ett svårtolkat hot än ett lockande löfte.