Filmrecension: En komikers uppväxt river i hjärtat

Publicerad

En komikers uppväxt väcker starka känslor, gjorde det för 27 år sedan, gör det ännu mer nu. Manar fram dåtiden, får den att torna upp sig likt en svärtad hämndängel. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett den nya adaptionen.

Så här veckan efter den omåttliga succén för berättelsen om en annan komikers såriga uppväxt, i Joker, kommer så en nyfilmatisering av Jonas Gardells nästan lika trassliga uppväxt i Enebyberg utanför Stockholm.

Här har dock förorten fått namnet Sävbyholm, och huvudpersonen heter Juha – en pojke vars tillvaro till stor del går ut på att försöka bli en i det coola gänget i skolan men som ständigt hamnar fel. Det är bara på fritiden han vågar umgås med klassens töntstämplade elever Tomas och Jenny. Vi möter blinda vuxna, lärare som abdikerat, en skolklass som inte tar några fångar och en huvudperson vars omättliga törst efter uppmärksamhet får honom att svika sina vänner. Vilket skapar sår som inte har läkts hos den medelåldriga Juha, som här blickar tillbaka på eländet.

Romanen kom samma år som tv-serien (1992), och väckte onda minnen till liv från 1970-talet då mobbning var det hetaste av alla barn- och ungdomshobbys. Har det blivit bättre nu? De säger det. Lärarna har väl bättre koll, får man hoppas. Men vad vet man, när man som vuxen står utanför den besynnerliga makthierarki som höll/håller barnen i ett järngrepp? Det som i vuxna ögon är en liten skitunge som inte fått hår på pungen, är i barnens värld en härskare med oinskränkt makt.

Det är svårt att som utomstående rucka på den världsordningen.

Det låter som ett konstnärligt självskadebeteende att försöka klämma ner hela romanen på 90 minuter men det fungerar faktiskt alldeles utmärkt. En komikers uppväxt väcker starka känslor, gjorde det för 27 år sedan, gör det ännu mer nu. Manar fram dåtiden, får den att torna upp sig likt en svärtad hämndängel. Blottar intrigens pulserade kärna: Mobbningen, dess psykologi och offer.

Juhas kamp för bekräftelse är lika stark i vuxen ålder, har varit hans drivkraft sedan skoltidens alla roliga timmen, men också hans största lyte. Omöjligt att bli frisk från, en permanent del av hans personlighet.

Scenen där huvudpersonen får besök i logen av en av mobbarna (Jakob Eklund), som inte fattat någonting av vad han och hans polare ställt till med, är lika hemsk som den är sann. Det är fascinerande och otäckt hur lätt man kan falla in i gamla mönster när gamla skol-”kamrater” dyker upp. Den där kommentaren: ”Äh, vi lattjade ju bara lite”. Hemsk. Och man blir tokig på nutida Juha för att han inte ger mobbaren en smäll på käften, verbal eller fysisk.
Okej, den kom till slut, i och med denna berättelse.

Även om det i början gick åt en del energi till att tänka bort Johan Rheborgs Fredde Schiller-persona (jag hade just börjat titta på senaste säsongen av Solsidan när den här filmen visades), ser Rheborgs nedtonade spel till att han snart helt går upp i den plågade Juha. Det är en rollfigur som nästan helt är byggd av dåtid, vi får väldigt lite samtid men det är en begränsning som känns helt adekvat, och gör filmen koncis. Det är en god begränsning, inte ett dramaturgiskt tillkortakommande.

Men det är så klart inte bara minnena som gör att En komikers uppväxt träffar rätt, det gör lika mycket manus och den stundtals lätt förhöjda tonen som Sekersöz förvaltar väl. Den tyska mamman, Ulla Skoogs pedofila gymnastiklärare, den alkoholiserade fröken – som ger ett slags komisk lättnad mitt i allvaret. Utan att det skorrar.

Födelsedagskalaset hemma hos den utstötta Tomas, där alla ungar dissar allt, river outhärdligt i kropp och själ.
En nyckelreplik faller mot slutet, den säger ungefär: ”Det här är kanske inte exakt hur det gick till, men det är så jag minns det”.

Verkligheten genom en skrattspegel, sorgens strålar sedda genom ett sotat glas.

Ja, förresten, den där berättarrösten… den är som i princip alla andra berättarröster, onödigt övertydlig. Saker sägs som vi redan fattat, eller ännu värre: påpekar det som samtidigt visas i bild. Jo, i några sammanhang är den måhända nödvändig men annars… Nä, vi borde utlysa ett voice-over-fritt år, bara för att testa om vi klarar oss utan det där malandet.

Utöver det: En film som river i hjärtat. Som får en att tänka på den egna skolgången, och barnens dito. Det är sannerligen ingen lek att gå i skolan.

En komikers uppväxt

Visa

Betyg: 4
Regi: Rojda Sekersöz
Manus: Jonas Gardell
I rollerna: Johan Rheborg, Klara Zimmergren, Fredrik Hallgren m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet