Filmrecension: Euphoria

Uppdaterad
Publicerad

Lisa Langseths första internationella produktion är lätt pretentiös och valiummarinerad men också utrustad med snyggt motljusfoto och excellent skådespeleri.

Alicia Vikanders rollfigur, konstnären Ines, deppar över att hennes senaste utställning sågats av kritikerna, vilket får hennes assistent att klaga: But they used to love you!?

Det är en replik som ter sig smått profetisk. Lisa Langseth, som hyllats nationellt och globalt för debuten Till det som är vackert och i viss mån även för uppföljaren Hotell, stötte på grund när hon fick denna hennes första internationella produktion premiärvisad på anrika festivalen i Venedig. Recensionerna var med något undantag ljumma.

Men Euphoria börjar bra. Efter klagosången med assistenten drar Ines på semester med sin äldre syster Emilie (Eva Green) som hon inte träffat på många år. Redan under resan bort i det okända – Emelie berättar inte vart de ska – blir det tydligt att de har en sårig relation som till stor del yttrar sig i att storasystern lassar över skuld på Ines, vars försvarsmekanismer jobbar åt andra hållet. Hon stänger inne, stänger av.

Målet för trippen visar sig vara en klinik belägen i en trolsk skog i ett icke uttalat land. Ett litet eget universum där en massa rikingar vandrar omkring i en paradisisk trädgård i väntan på att lämna livet i ett assisterat självmord, till självvald musik och stämning.

Så långt håller Langseth, som även skrivit manus, oss i stillsam spänning. Jag får lättare vibbar av greken Giorgios Lanthimos sätt att skapa egna världar med egna spelregler, men Langseth tar tyvärr aldrig ut svängarna. När vi väl är på plats bromsar hon in och ger oss ett stycke utdragen samtalsterapi. Inget fel i det, såklart – terapi är mitt mellannamn – men det blir i längden lite repetitivt, dramat växlar liksom aldrig upp.

Det är erkänt svårt att skapa levande film där de avgörande ögonblicken ligger i dåtid och bara refereras till i ord. Där backstoryn så att säga ÄR storyn. Vi får bara se symptomen, lämnas med efterverkningarna. De är verkligen inte ointressanta men heller inte speciellt tankeväckande.

Men mycket känslor blir det i alla fall. Främst på duken, mellan systrarna, men de tar sig inte riktigt lika lätt ut i biosalongen. Detta trots häftiga utspel från både Green och Vikander, där den sistnämnda spelar med en emfas och samtidig subtilitet som jag inte tidigare upptäckt hos henne – trots att i princip hela branschen har hyllat henne från start.

Tidigare har hon antingen varit en tabula rasa som vi kunnat fylla med valfri stämning, eller duktigt överspelande, som i gravt överskattade The Danish Girl. Här är hon lysande, och visar en imponerande förmåga att med hårt jobbande ansiktsmuskler spela skjortan av omgivningen. Men okej, Eva Green och Charlotte Rampling, som gör Emilies ”coach” på självmordskliniken visar också att de kan skapa stort liv i små scener.

Kort sagt: Lite gråtmild, lite pretentiös men snyggt motljusfoto och excellent skådespeleri. Och bättre än sitt rykte.

Euphoria

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Lisa Langseth
I rollerna: Alicia Vikander, Eva Green, Charles Dance m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet