Agnès Varda och JR (med irriterande Stakka Bo-hatt) har kul på jobbet. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Faces, Places

Publicerad

Den 88-åriga filmskaparikonen Agnès Varda och hennes yngre kumpan JR drar runt på den franska landsbygden och latjar fram bildkonst.

Faces, Places är en hyllning till bildkonsten, till kreativiteten och i marginalen också till den så kallade franska nya vågen. Filmskaparikonen Agnès Varda var i högsta grad en del av nämnda strömning som på 60-talet revolutionerade filmberättandet, tog ut kameran på gatan, träffade folket.

I den här dokumentären gör den 88-åriga damen det igen, nu tillsammans med den drygt 50 år yngre fotografen och muralkonstnären JR. De möts i en gemensam beundran för den andres tidigare verk och bestämmer sig för att genomföra ett projekt tillsammans.

”Jag gillar spontaniteten! Men vad ska vi göra?”, undrar Agnès Varda i det lekfulla anslaget.
”Ta bilder, men annorlunda”, svarar JR.

Med fyra sprittande ben drar den dynamiska duon runt i landsbygdens Frankrike och dokumenterar byar, nedlagda fabrikslokaler, ekologiska getfarmare och livar upp en spökstad. Men framförallt lyfter de fram människorna, låter den vanliga fransosen stå i centrum.
De gör det i JRs kamerastylade buss, ett slags rullande fotoautomat som levererar gigantiska passporträtt som JR sedan tapetserar fasader med.

Agnès ber vid ett tillfälle sin kollega ta av sig de solglasögon som verkar vara fastlimmade på hans anlete, men icke. Det är en del av hans personlighet, precis som den lite irriterande Stakka Bo-hatten hatten.
Här klipper regissören in några foton på sin gamla kumpan Jean-Luc Godard, där han är utstyrd på exakt samma sått som JR. ”Men han tog minsann av sig sina solglasögon för min skull” klagar Agnès i en av filmens många referenser till överst nämnda filmvåg.

Vid ett tillfälle styr de resan mot Godards hem. Lever han fortfarande? tänker jag, och jodå, det gör han, men han är inte på plats. Eller så är han det, men vill inte släppa in paret. Istället sitter det en lapp på dörren med en kryptisk syftning till Vardas döde man, Jacques Demy, vilket får henne att gråta.

Trots det, som en hyllning till den lynnige gamle vännen, spelar de senare in en parafras på en känd scen från Godards En rövarhistoria, där huvudpersonerna i ett slags konsthappening springer genom Louvren på kortast möjliga tid. Varda har dock blivit för stel i lederna för att rusa runt så JR pilar omkring med henne sittandes i en rullstol.
Kul! De är två konstnärer som drivs av samma nyfikenhet och kreativitet. De är ute och latjar fram konst.

Faces, Places har hyllats hårt internationellt, tävlade i Cannes och har på Metacritic fått det samlade betyget 95 av 100. Och visst, det är lekfullt och charmigt, bitvis till och med tänkvärt, men ofta känns det som att duon har det klart roligare än jag. Det idoga prisandet av Faces, Places får nog till viss del ändå tillskrivas dokumentärens filmnostalgiska värde.

Faces, Places

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Agnès Varda & JR

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet