Sju unga georgier får nog av det tunga livet under Sovjetunionens ok och planerar att kapa ett flygplan som ska ta dem till friheten, men det blir inte riktigt som de tänkt sig. För att uttrycka det milt.
Det här är en så kallad ”festivalfilm”, alltså en sån som lever i stort hela sitt liv på jordens olika festivaler men sällan når vanliga biobesökare. Just Gisslan har kånkat från premiären i Berlin, via Mellanöstern till Taiwan, och tillbaka igen, bland annat till Stockholms Filmfestival.
Om Internet movie database talar sanning har Gisslan dock bara gått upp på ordinarie repertoar i hemlandet, Frankrike och Sverige – och det senare tack vare en av våra minsta distributörer, Lucky Dogs. Vad det är som får företaget i fråga att köpa in en film som sannolikt kommer att självdö på repertoaren, klämd mellan Solsidan och Tjuren Ferdinand, är en annan fråga, men kul är det i alla fall.
Eller… kul är ju fel ord i det här sammanhanget, premisserna är ju tämligen deprimerande. Det var ju inte för så himla länge sedan som Sovjetunionen tornade upp sig i öst som ett verklighetens Mordor – ett totalitärt samhälle som med piska och hot om gulag skapade en letal angiverikultur som fick folk att förtrycka och skvallra på varandra.
Men den tiden, platsen, mentaliteten är fascinerande att ta del av i efterhand. Bäst i klassen är fortfarande det tyska dramat De andras liv och även om Gisslan ligger en bit efter vad det gäller både intrig och karaktärsporträtt, är det ett på många sätt engagerande stycke ångestpaket.
Den där kapningsförsöket som filmen bygger upp emot och som sedan totalkraschar inför våra ögon är – tack vare ett begåvat, vältajmat klipparbete, och genomgående rent dokumentära skådespeleriinsatser – nervpirrande på ett rent fysiskt kallsvettigt vis. Även om vi inte har fått lära känna huvudpersonerna på djupet – det här handlar om tiden, om aktionen, och inte specifikt om de inblandades personligheter – drabbas man som åskådare av den akuta situationen. Nervositet och ågren sipprar genom duken i ökande takt ända fram till det bittra slutet.
Nä, det är ingen spoiler, dels är det ett klassiskt fiasko, hämtat från verkligheten, dels är det inte målet som är resan här – utan den adrenalinpumpande vägen dit.
Och den har som sagt många festivalbesökare fått äran ta del av, och nu även gemene svensk.