Kravallerna i Los Angeles 1992 har varit föremål för många skildringar i populärkulturen. Det som startade med polisens grova misshandel av Rodney King gav ringar på vattnet inom gangstarap från NWA och till rättegången mot O.J. Simpson (kopplingarna briljant analyserade i dokumentärserien OJ Made in America).
De bakomliggande rasistiska strukturerna och segregationen som puttrade under ytan har dokumenterats från många håll, men ett perspektiv har saknats: det koreansk-amerikanska.
Gook, döpt efter ett rasistiskt ord för asiater, utspelar sig under upploppets första dag. De två koreanska bröderna Eli och Daniel driver sin döda pappas skoaffär i ett område mestadels befolkat av svarta. De kämpar för att få ihop pengar. Vi träffar Eli mitt i en transaktion för en låda stulna sneakers där han får duktigt med gängspö på kuppen.
Eli och Daniel är vana vid rasismen från de svarta i området men är kompisar med Kamilla, en 11-årig svart flicka som brukar hänga i affären när hon skolkar. Hon måste ljuga för sin storebror Keith som vill hålla henne borta från butiken.
Efter några timmars slappt kompishäng i butiken, i scener som påminner vagt om Kevin Smiths Clerks (1994), blir också Daniel misshandlad och rånad på väg till en hemmasnickrad studio där han försöker förverkliga sina RnB-drömmar.
När han inte kan betala för studiotiden tvingas han följa med in till South Central för att plundra. I tumultet räcker det med att se koreansk ut för att nästan bli mördad.
Samtidigt kämpar Eli med en annan konflikt, då ägaren till den lilla mataffären tvärs över gatan är en gammal korean som drar pistol mot Kamilla efter att hon snattat.
Gook frossar inte direkt i brinnande bilar och plundrade butiker. Det mesta från upploppet sker på TV:n som de tre vännerna ibland slänger ett öga på. ”Tror du att det kan komma hit?” Frågar Kamilla. ”Nä, South Central är för långt bort”, svarar Eli. Men våldet kryper närmare allt eftersom dagen går. Inte som en löpeld vi är vana vid att se, mer som en snara som långsamt dras åt, insnörad i rollfigurernas privata relationer och etniska arv.
Gook är regisserad av Justin Chon, som även spelar huvudrollen som Eli.
Han gör sitt bästa för att snickra ihop en nutida version av Spike Lees klassiska Do the right thing (1989), där etniska motsättningar i Brooklyn kokar över. Och med Gook lyckas han helt klart skapa någonting nytt utifrån Lees originalidé. Här finns en berättelse som inte fått utrymme tidigare, och jag är glad att det är han som berättar den.
Där Do the right thing pumpade upp de röda färgerna för att förstärka intrycket av en av sommarens varmaste dag, har Chon istället använt svartvitt foto, vilket på många sätt ger en känsla av fotografi, som ett minne som inte går att glömma.
Det finns en unik röst i Chans rollfigurer och det kommer bli intressant att se hans nästa film.