• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Foto: Nonstop

Filmrecension: Grace Jones: Bloodlight and Bami

Multibegåvade artisten Grace Jones är konstant underhållande att umgås med, tycker Kulturnyhetrnas filmkritiker Kristoffer Viita som sett Sophie Fiennes klassiskt formade turnédokumentär om den jamaicanska popikonen.

”Jag känner mig som en hallick i ett horhus” säger Grace Jones i samband med ett TV-framträdande i Paris.

Jones är inte glad över den sexistiska koreografin i programmet, där ett gäng dansare ramar in hennes sång på ett osmakligt sätt. Jones låter producenterna veta att de lever, men genomför numret av dåligt samvete för dansarna.

Det är bara en av många scener som visar på en hedersvärd artist som aldrig slutat gå sin egen väg, eller som Jones själv uttrycker det i låten ”This is”: ”They tried to strip me of dignity, but I still have tenacity”. 

Dokumentären ”Bloodlight and Bami” börjar med att Jones skriver autografer utanför en konsert och någon frågar
– Tänker du någonsin göra en ny film?
– Ja, min egen, svarar hon, och det märks att det här är väldigt mycket Jones baby.

Även om filmaren Sophie Fiennes (som tidigare gjort Slavoj Zizeks ”Perverts guide to…”-filmer) följt Jones under en lång period och regisserat så lyser Jones inflytande igenom. 

Dokumentärer om ikoniska människor har en tendens att bli överdrivet nostalgiska och irrelevanta för sin samtid, men Fiennes porträtt av discolegenden Jones är någonting annat. ”Bloodlight and Bami” frossar inte i arkivmaterial från 70 och 80-talet och hennes Studio 54-period, Jones karriär som supermodell (för YSL och Kenzo) eller skådespelare (Conan: Förgöraren, Bond: levande måltavla).

Istället skildras Jones personliga resa runt i världen på turné där hon också träffar gamla vänner, älskare och så småningom återvänder hem till Jamaica där hon ska spela in en ny skiva.

Där möter hon sin familj för att göra upp med de mörkare delarna av uppväxten. Genom samtal med sina släktingar berättar Jones om Mas P, hennes våldsamme styvfarfar som applicerade aga på militant vis. Hon beskriver hur hon sedan lärde sig kanalisera de mörka minnena för att skapa sin androgyna och aggressiva persona, byggd på Mas P. Det är en fascinerande inblick i hur smärtsam den konstnärliga processen kan vara.

Jones, 69, tycks känna sig hemma i alla delar av världen, och är lika mycket sig själv på alla platser (och i alla sorters hattar).

Som publik är det en ovanligt intim flugan på väggen-situation. Filmen är formmässig ofta en klassisk turnédokumentär, men ”Bloodlight and Bami” är också en ambitiös konsertfilm, där många av Jones mest privata insikter varvas med maximalistiska scenframträdanden av låtar som knyter an till hennes liv.

Jones är konstant underhållande att umgås med, vilket gör att den ganska utdragna längden på dokumentären framstår som fullt motiverad.

Grace Jones: Bloodlight and Bami

Visa

Betyg: 4
Regi: Sophie Fiennes
Med: Grace Jones, Jean-Paul Goude, Sly & Robbie

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet