Festivalåret år 2017 har till stor del färgats av den rådande flyktingkrisen. I Cannes inte bara rent fysiskt, där folk drunknade ute på samma hav som kantas av den luxuösa strandpromenaden La Croisette, utan också inne i biotemplen där stora namn som Michael Haneke och Alejandro González Iñárritu lät sina verk invaderas av den påtvingade migrationen. Den senares VR-film/happening Carne y Arena, som placerade oss mitt i ett flyktscenario vid USAs gräns, var en mäktig upplevelse.
Fiktionen ”Insyriated” som hade premiär på Berlins festival och sedan även plockades upp av Stockholms dito, låter oss följa en familj mitt i Damaskus under det pågående inbördeskriget. Ett gäng andra filmer har jobbat vidare med samma tema, oftast med en tydlig geografisk mittpunkt, medan den kinesiske konstnären Ai Weiwei vidgar vyerna med sitt Venedig-hyllade dokument Human Flow.
Nä, ”vidgar vyerna” är att ta i underkant. Human Flow är ett monumentalt projekt. En 140 minuter lång panorering över mänskligt elände, med nedslag i Afghanistan, Syrien, Kenya, Mexiko, Calais – ja runt hela globen.
Som i de flesta andra patosdokumentärer, likt Al Gores nyliga klimatupprop En obekväm uppföljare, tyngs filmupplevelsen av den digra sifferexercisen. Den är kanske nödvändig för att ge den hela bilden, för att skänka verket vederhäftighet, men när det nu sitter en av konstvärldens kändaste dissidenter i registolen hade jag väntat mig en annan, mindre konventionell attack.
Men ändå, viktigast av allt: Ai Weiwei glömmer inte människorna. Växlar friktionsfritt mellan närbild och drönarperspektiv. Ger oss en övertygande och – ursäkta floskeln – angelägen skapelse som inte bara visar upp det mänskliga lidandet utan också sätter det i sitt politiska, historiska och sociala sammanhang.
Klimatkrisen, krig, överbefolkning, förföljelser, rasism, den europeiska vågen av högerextremism – allt sitter ihop. Fattigdom och förtryck utgör god grogrund för onda företeelser som terrorism och väpnad konflikt. Det är så klart inga nya konklusioner men Ai Weiwei lyckas med sina bitvis suggestiva bildkonstruktioner ge dem nytt liv. Framtiden ser dock inte speciellt ljus ut. Usla livsbetingelser, oftast rent letala, tvingar människor över hela jorden att fly, att söka säkerheten för sig själva och sina barn – och så länge orättvisorna består, består migrationen.
Och eftersom inget i vare sig filmen eller verkligheten antyder att människodjuret är på väg att komma på bättre tankar, att empatin någonsin skulle kunna vinna över girighet och egennytta, lägger sig ett deprimerande moln över biosalongen och jag lunkar ut med tunga steg. Vilket i och för sig inte är Ai Weiweis eller hans films fel.