• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Filmrecension: Jimmie

Jesper Ganslandt är tillbaka med en lektion i empati som ska hjälpa oss att få syn på de drabbade människorna bakom politikernas kliniska tal om flyktingkvoter. Oroande och bitvis riktigt spännande, enligt Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Film nummer två i den svenska filmvårens trojka av svenska dystopier låter oss följa med den fyraårige titelpersonen och hans pappa på en flykt genom ett krigshärjat Sverige, mot en möjlig säkerhet i södra Europa. I huvudrollerna regissören Jesper Ganslandt och hans son Hunter.

Premissen är enkel men slagfärdig: Tänk om det var vi svenskar som tvingades fly undan kriget? (Mer specifikt: Jimmie! Tänk om det var du som var den drabbade? Titeln och ämnet är ett pekfinger åt SD-ledaren Åkessons håll, eller kanske snarare en utsträckt hand).

Alltså en invertering av flyktingbegreppet. Precis som Stefan Jarls Innan vintern kommer, är det ett slags lektion i empati som ska hjälpa oss att få syn på de drabbade människorna bakom politikernas kliniska tal om flyktingkvoter. 

Efter debuten Farväl Falkenberg, och den slagfärdigt neurotiska Apan kom Jesper Ganslandt med Blondie: ett för honom ovanligt traditionellt drama om tre systrar och en födelsedag. Det var en snygg men tam sak som snarare framstod som en eftergift till ett jämställdhetskrav (han hade tidigare fått kritik för att bara göra film om män) än ett hjärteprojekt.

Det var sex år sedan. Sen var det tyst ett tag men i år släpper han förutom denna även den USA-inspelade Apan-inspirerade Beast of Burden (som inte föll jänkarna på läppen).

I Jimmie känner vi igen vår Ganslandt. Småskaligt, nervigt och kännbart. Suggestiva skakiga bilder, signerade Måns Månsson som precis som i nyliga Toppen av ingenting mestadels ligger på när- eller halvbild. Låg kamera. Ofta med kort skärpedjup.

Jag hade lite svårt för berättargreppet i nämnda drama men här är det kongenialt, ett sätt för filmmakarna att sätta oss i samma förvirrade, utsatta situation som den lille blondlockige och allt mer ångestladdade Jimmie. Den medvetna bristen på sammanhang och konsekvens gör oss lika vilsna som barnet. Nästan.

Vi har ju sett detta förut, på tv, på film, kan ändå orientera oss med hjälp av tillfälliga miljöbilder och tolka dialog – men för telningen är varje nattligt uppbrott, varje granatkrevad, en chockartad överraskning.
(Måste dock säga att han är ett osedvanligt tåligt barn, som krånglar mindre än mina gör när jag köpt fel sorts chips).

Jimmie är alltså snarare ett utdraget sinnestillstånd än ett klassiskt drama. Det är så Ganslandt brukar vilja ha det. Det är därför han är en egenartad och spännande filmberättare, men hur gärna jag än skulle vilja att detta var en av hans karriärs peakar (jag är löjligt förtjust i idén om svensk dystopi), är det lite problematiskt att filmens tydliga sentens är densamma som överst nämnda premiss. Vi får inte mer story eller tankegods än så, och när det tänjs ut under 90 minuter blir det lite… tunt.
Likväl är det till allra största del en oroande, spännande och sevärd tripp.

Det har rynkats kulturnäsa åt att Ganslandt med sin film antas påstå att det krävs ett blont flyktingbarn för att vi ska engagera oss, men det är att skjuta budbäraren. Dessutom har man missat själva poängen: Filmmakaren testar och kommenterar det mänskliga fenomenet att empatin minskar med geografiskt, socialt och mental avstånd.

Vårens två första dystopier har inte levererat på topp, även om Ganslandt är bra nära. I juni landar Den blomstertid nu kommer, som enligt förhandsinfon drar mer åt actionhållet, och det lär inte stanna där. Med den rådande politiska polarisering och den utbredda islamist- och Putin-nojjan är jordmånen onekligen god. Fan vet om inte debaclet kring Svenska Akademin ligger där och gror också.

Jimmie

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Jesper Ganslandt
I rollerna: Jesper Ganslandt, Hunter Ganslandt, Christopher Wagelin m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet