Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
”Anakronistiskt och anarkistiskt i all sin världsfrånvända godhet”

Filmrecension: En galen mix av slapstick och satir i Jojo Rabbit

Uppdaterad
Publicerad

Jojo Rabbit är ett härligt stycke publikvänlig slapstick som för tankarna till Charlie Chaplins gamla Hitler-smocka Diktatorn och samtidigt får Wes Andersons Moonrise Kingdom att fladdra till i minnesbanken. Fredrik Sahlin gillar den av många kritiserade komedin Jojo Rabbit.

I centrum står tyske pojken Jojo som är med i Hitlerjugend och har Führern själv som låtsaskompis. När Jojo upptäcker att hans mamma gömmer en judisk flicka i lägenheten måste han ompröva sin världssyn.
Sålunda upplagt för en sedelärande lektion om hur närhet och kunskap dödar fördomar, vilket det också är, men det är mer än så.

Inte minst är det en komedi som skapat lättare kontrovers. Jojo Rabbit har sedan premiären på festivalen i Toronto vunnit många publikpriser men samtidigt fått ta emot en hel del kritik för hur filmen gör nazisterna till ofarliga klantar, och på så sätt föringar deras brott mot mänskligheten.

Vilket är en lite väl hård läsning av en rosenkindad komedi som Jojo Rabbit – som kan sägas ansluta sig till en gammal god komeditradition att häckla ondskan. Jag menar, den där sekvensen där det heilas 31 gånger på en minut, för att visa på nazisternas fåniga koreografi, skulle kunna vara skriven av Bröderna Marx.
Men visst, att håna Hitler och hans minioner är ju idag lika riskfyllt som att trampa på en död orm, men man kan med fördel även läsa in andra nutida despoter och deras hantlangare.

Eller varför inte alla hatare på våra asociala medier? Under det tjocka täcket av slapstick och deadpan-humor ruvar en berättelse om fake news och ortodox konformism. Om vilket sjukt samhälle som fördomar skapar, om man låter dem hållas och gro. Okej, rätt banala tankar, och satiren är inte direkt sylvass. Snarare flamsig, på gränsen till infantil.
Likväl är det underhållande. Och hjärtat är enormt.
Som ofta hos filmmakaren och skådespelaren Taika Waititi.

Hans största internationella merit är väl att han spelade en biroll i, och regisserade, Marveläventyret Thor: Ragnarök, som också den höll fånigheten högt. Hemma i Nya Zeeland är han nog mer känd för sina tidigare insatser – inte minst då What we do in the shadows, en fejkdokumentär om vampyrernas knepiga vardag.

I Jojo rabbit gör han själv Jojos låtsaskompis Hitler, och ger diktatorn en lätt fjollig uppenbarelse. På frågan om varför han valde den rollen åt sig själv, svarade han att det var den ultimata förnedringen av rasisten Adolf Hitler, att han spelas av en man av maorisk och judisk börd.

Alltid sevärda Scarlett Johansson gör mamman, medan en annan favorit, Stephen Merchant (från bla Extras) gör en neurotisk SS-man, men allra bäst är huvudrollsinnehavaren Roman Griffin Davis, som man brukar säga är ”ett fynd”. Hans levande och imponerande elastiska ansikte engagerar mitt i lustigheterna, ger den sprittande Jojo Rabbit ett storögt allvar som gör att man kan ta honom och filmen på allvar.

Och slutscenen. Lysande! Borde ligga på repeat på alla våra skärmar genom den mörka årstiden. Så vältajmad och rätt. Inte storslagen, kanske inte ens helt konsekvent, men så… perfekt. Mycket tack vare soundtracket som just där spelar en av rockhistoriens främsta låtar, i tysk version. Anakronistiskt och anarkistiskt i all sin världsfrånvända godhet.

Jojo Rabbit

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Taika Waititi
I rollerna: Roman Griffin Davis, Scarlett Johansson, Sa, Rockwell m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet