Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
I videon kan du få koll på filmens handling.

Filmrecension: Nagelbitande thrillermoment och het politik i Judas and the black Messiah

Uppdaterad
Publicerad

Regissör och manusförfattare Shaka King har tagit en klassisk berättarram, under cover-thrillern, och lagt den runt en het politisk potatis – och det fungerar alldeles utmärkt. Det är spännande mest hela tiden. Fredrik Sahlin har sett det sexfaldigt Oscarsnominerade Black Panther-dramat Judas and the black Messiah.

Judas and the black Messiah påminner om att The black panthers inte bara kämpade mot rasism utan också för att ersätta den, enligt dem, förslavande kapitalismen med socialism. Vilket förklarar etablissemangets hårda respons: svarta kommunister? Herrejävlar! Det här var ju inte så långt efter häxjakten på kommunister och de styrande från den eran satt i stora delar kvar vid makten.
Inte minst den ökända FBI-chefen J Edgar Hoover, som här spelas av Martin Sheen gömd under fat-suit och näsprotes.

Det kittlar ju lite extra metamässigt när en uttalat vänsterorienterad aktör spelar det gamla polisiära högerspöket, man kan riktigt se hur Sheen rysmyser när han väser fram sina antihumana repliker. Men nej, Hoover står inte i fokus här, det här är Fred Hamptons film – Black Panthers-bossen i Chicago som hade patos och smort munläder, en Messias för de svarta som FBI till alla pris ville oskadliggöra. Till sin hjälp tar de en egen Judas, en småkriminell man vid namn Bill O’Neal som för att slippa fem år i finkan går med på att infiltrera Hamptons organisation.

Filmskaparen Shaka King har tagit en klassisk berättarram – under cover-thrillern – och lagt den runt en het politisk potatis. Å det funkar alldeles utmärkt. Det är spännande mest hela tiden. Infiltratör-genren har ju en given inneboende dynamik: den där nagelbitande oron att huvudpersonen ska bli avslöjad.
Men vänta nu! Det var ju Hamptons film?

Jo, men som titeln antyder är det lika mycket Bill O´Neals. Kanske ännu mer. Regissör och manusförfattare Shaka King lyckas faktiskt jobba upp sympati för både offer och gärningsman, kanske just för att den senare på sitt sätt är lika mycket offer.
Talande nog har det agerande radarparet Daniel Kaluuya och LaKeith Stanfield båda Oscarsnominerats i kategorin Bästa biroll, vilket alltså ger att det inte finns någon huvudroll.

Kaluuyas Hampton är en slipad demagog men ännu mer en välgörare som visserligen inte backar för en fajt men hellre delar ut mat till fattiga och ger dem en egen vårdcentral. Det är med andra ord ett hjälteporträtt, men ändå inte ett pockande sådant.
På senare tid har det kommit en hel del filmer och serier som skildrar svarta människors utsatta position i samhället, då och nu, och det är så klart ett hett ämne, men Shaka King lägger ändå på ett föredömligt vis band på indignationen. Han fyller rollfigurerna med rättfärdig vrede över myndigheternas övergrepp, men tacksamt nog inte berättandet, så vi slipper plakaten.

Shaka King försöker också skildra den radikala medaljens baksida, sorgen och vanmakten hos dem som står bredvid, den sörjande modern, den gravida flickvännen, men… nja, där blir det allt lite klichéartat.

Trots sina sex Oscarsnomineringar når Judas and the black Messiah inte riktigt samma höjder som genrekamrater som Steve McQueens filmantologi Small axe och Spike Lees spetsigt underhållande BlacKkKlansman, men för den som likt undertecknad gärna svullar i sig fiktion om 70-talets politiska och sociala scen är Shaka Kings film ändå ett självklart biljettköp.

Betyg: 4
Regi & manus: Shaka King
I rollerna: Daniel Kaluuya, LaKeith Stanfield, Jesse Plemons m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet