Alicia Vikander och James McAvoy trånar i Kärlek över haven. Foto: Scanbox

Filmrecension: Kärlek över haven

Publicerad

Den gamle tysken Wim Wenders senaste bidrag till filmhistorien är en riktigt köckenmödding: en romantisk blaffa med kiosklitteraturens tendens att mixa spänning och smäktande kärlek. Fredrik Sahlin saknar bara ett Carpe diem vid filmens slut.

På 1980-talet var den tyske regissören Wim Wenders het som apfelstrudel (jo, kids, det här var en tid då europeisk film faktiskt sålde bra i Sverige). Han utgjorde en stor del av det kulturella fundamentet för alla oss svartrocksromantiker med galopperande weltschmertz. Verk som ”Himmel över Berlin”, ”Paris, Texas”, ”Den amerikanske vännen” kändes som milstolpar i våra liv.

Vid det sena 90-talet la han ner verksamheten. Nej, det är inte sant, han harvade på, men intresset för honom ebbade ut. På senare år har emellertid hans lockiga lite tantiga uppenbarelse börjar dyka upp i spalterna igen.
Han hyllades för dansdokumentären Pina (2011), som han gjorde i 3D. Lika många dimensioner gav han åt Everything will be fine men den sågades ändå, dock ej av undertecknad, som å andra sidan fick allergiska utslag av den pretentiösa segheten i De vackra dagarna i Aranjuez (2016).

Och nu då ett romantiskt drama med stort R där Alicia Vikander gör en professor i havsmatematik(?) – okej, det heter inte exakt så, men det spelar ingen roll, poängen med alla termer som Vikanders rollfigur Danielle svänger sig med, är att vi ska förstå att hur extremt smart hon är. Vilket i sin tur ska stå i relief till hur jolmig – förlåt, känslosam – hon är när hon blir kär.

Danielle har kämpat hela livet för att få komma ner till havets allra djupaste bottnar och där kanske hitta livets ursprung (här bres det på rejält med enkel symbolik) men strax innan hon ska få möjligheten att göra just det, tar hon några dagars semester på ett hotell i Normandie där hon träffar James (James McAvoy); en stilig, rolig och lagom muskulös britt som säger att han jobbar med att gräva brunnar i Afrika, men egentligen är en spion med rätt att döda terrorister.

Manus, regi och inte minst skådespelarna jobbar hårt med pliriga ögon och smarta repliker för att övertyga oss om att kärleken spirar, och lyckas väl i och för sig ganska väl – men samtidigt finns där ett lite störande poserande drag i båda aktörernas insatser, vilket gör att Danielles tårar vid det första avskedet kommer lite överraskande.

Ja, det är en riktigt köckenmödding detta, en romantisk blaffa med kiosklitteraturens tendens att mixa spänning och smäktande kärlek. Men filmens stora aber ligger inte där utan i den klassiska romantikens stora usp: lidandet.

När Danielle väl får sin yrkesdröm uppfylld sitter hon bara och suckar över att hennes helgromans inte har hört av sig på en hel månad. Hon tror att hon är dumpad men vi vet att han sitter fängslad hos ett gäng somaliska jihadister.

Även om man nu skulle köpa ovanstående – vilket man måste vara fullblodsromantiker för att göra – utmanar filmmakarna oss ytterligare genom att vilja påkalla vår uppmärksamhet på miljöförstöring och globala, sociala orättvisor.

Extra problematiskt
blir det mot slutet när terrorns verkningar ställs mot Danielles lidande ansikte. Vad gör Wim Wenders här? Väger hennes hjärtnupna trånande mot terrorns vidrigheter? Sannolikt inte, men det verkar så.
Man baxnar, och väntar sig att ”The End” denna gång ska ersättas med ett ”Carpe Diem”.

Betyg: 2
Regi: Wim Wenders
Manus: Erin Dignam
I rollerna: Alicia Vikander, James McAvoy, Alexander Siddig m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet