Filmrecension: Ond sagostämning i Koko-di koko-da

Publicerad

Johannes Nyholms andra långfilm är en brutal och ond saga som handlar om sorgebearbetning och om livets skörhet. Otäck men genialt berättad, enligt Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Det börjar i Skagen. Ett svenskt par är där på semester och firar dotterns åttaårsdag på en strandkrog, där packade danskar dansar fågeldansen. Redan det är ju en scen som är otäck nog, men det blir värre. Mycket värre.
Musslorna på flickans och mammans pizza är dåliga och snart förvandlas födelsedagen till ett vomerande helvete. När de åker hem till Sverige är de bara två.

Tre år senare möter vi paret igen. Traumat från Danmark lever i högsta grad kvar i dem, där de befinner sig på en inte helt välorganiserad campingtur. De pratar förbi varandra, har fastnat i ett destruktivt beteende, verkar helst av allt vilja resa bort från varandra. Från sig själva. Ute i den mörka skogen möter de dock något som får dem att tänka på annat.

Titeln kommer från en barnvisa som heter Vår tupp är död där ”Koko-di koko-da” är refrängen i den danska översättningen. I Johannes Nyholms andra långfilm framförs den av en galet leende dansk smörsångare iklädd halmhatt och varieté-kostym. Tillsammans med två lika störda kumpaner terroriserar de paret i en vad det verkar evig loop av ondska, där samma skeende upprepar sig, gång efter gång. Som om Bröderna Grimm hade gjort Måndag hela veckan.

I grunden är det en berättelse om sorgebearbetning, om den högst mänskliga viljan att försöka kontrollera livet, gardera sig mot ondskan. Och inte minst om hur snabbt ens tillvaro, bara genom ett slumpartat skeende, fullständigt kan barka åt helsike.

Nyholms film kopplar upp sig på en slags primal rädsla för det skeva och för det vanvettiga. Det väcker åtminstone i mig samma oro som infinner sig när jag ser kasperdockor med sina grova anleten och stört nickande huvuden. Onda clowner. Det är någonting svårdefinierat läskigt som går in på djupet, gör själen försvarslös.

Den inre skadan manifesterad i yttre hot är på intet sätt nytt, ett av de främsta verken i subgenren är ju Lars von Triers Antichrist, och när vi ändå pratar referenser doftar Koko-di Koko-da lite David Lynch, ja till och med en gnutta Michael Haneke (som ofta när man ser något nytt börjar hjärnan leta efter kända mönster, för att orientera sig) – men mest av allt är det så klart Johannes Nyholm.

Mitt i det brutala är filmen nämligen också poetisk och sorgset inkännande, och det tack vare ett insprängt allegoriskt skuggspel om en olycksdrabbad kaninfamilj. Jo, det låter det ju helt apart, men det är ett berättargrepp som känns typiskt Nyholm; han tar till de medel han tycker passar för ändamålet, låter den psykologiska nerven ligga som röd tråd men skiftar utan friktion mellan uttryckssätten. Ja, för att ta ytterligare en referens, ungefär som den franske innovatören Michel Gondry.

Nyholms prisade kortfilmer om Dockpojken och om den berusade ettåringen i Las Palmas visade att det är en fiktionsmakare med en helt egen karaktär och den första fullängdaren, Jätten (som vann tre Guldbaggar) talade inte emot den tanken, men frågan är om inte Koko-di Koko-da är ännu mer imponerande egenartad.

Slutscenen är genial och talar med kluven tunga. För samtidigt som den ger ett visst mått av avslut och hopp, är den ett startskott för den cirkelrörelse vi just bevittnat.
Koko-di koko-da är 90 minuter av mentalt sammanbrott – och jag gillar det.

Koko-di koko-da

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Johannes Nyholm
I rollerna: Leif Edlund, Ylva Gallon, Peter Belli m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet