Maja, Lasse och en inkompetent polis. Foto: SF

Filmrecension: Lassemajas detektivbyrå – Det första mysteriet

Publicerad

Färre specialeffekter men mycket 50-talsnostalgi i Josephine Bornebuschs lekfulla regidebut som berättar om deckarduon LasseMajas första äventyr.

Kompisarna Lasse och Maja bor i Valleby som skulle kunna vara en idyll om staden inte drabbades av brott och stöld gång på gång. Polismästaren är inkompetent, om än påhittig, men lyckligtvis är Lasse och Maja bra på att lösa mysterier – hittills har de löst tjugosex stycken i bokform – så kriminaliteten i Valleby är ändå låg.

Böckerna om deckarduon är omåttligt populära. Den första kom ut 2002 och serien har sedan dess blivit julkalender i SVT (2006) och filmatiserats fyra gånger. I denna femte film, som utspelar sig innan de andra, får vi veta hur allting började och hur Lasse och Maja lärde känna varandra. Den skiljer sig från de tidigare verken på flera sätt, framför allt för att den konstlade specialeffektvärlden är borta och ersatt av en riktig stad, om än en hittepåstad.

Valleby är en idyll sett genom ett nostalgiskt pastellfärgat 50-talsfilter (barn med fluga och skolor med välsorterade vindsförråd, fulla med böcker, uppstoppade djur och organismer i formalin känns inte typiskt för 2018). Ett sådant filter många svenska filmskapare använder sig av när man ska berätta en historia i ett påhittat Sverige som kanske en gång var, men troligtvis inte.

Men det ger den regidebuterande Josephine Bornebusch och manusförfattarna Henrik Engström och Mattias Grosin större möjlighet att leka med rollfigurerna, för i en fantasistad bor förstås fantasimänniskor.

Maja (Ester Vuori) är ett modigt och charmigt yrväder utan konsekvenstänkande. Hon är ny på Vallebyskolan och råkar direkt i trubbel trots att hon är oskyldig. Lasse (Frank Dorsin) är blyg och osynlig för de andra eleverna, trots – eller på grund av – att han är smart och beläst. De båda finner varandra lika mycket av en slump som genom känslan av att vara en outsider.

Maja är tossigare och vildare än tidigare, med lila slingor i håret och en liten mus som sällskapsdjur. Troligtvis för att ge den överförsiktige Lasse utrymme att växa i hennes sällskap. Att skruva upp deras personligheter passar in i miljön i stort där de andra figurerna i skolan och staden också är kärleksfullt tecknade till karikatyrens gräns: Johan Rheborgs vaktmästare är en allmän skummis som äter flugor och bär runt på en borr, Jonas Karlssons engelsklärare talar svengelska, dricker te och älskar corgis. En biblioteksdam får man inget grepp om över huvud taget, hon bara skriker och kramar läderinbundna verk.

Behovet av att lösa mysterier tycks vara evigt hos unga. 70-talisterna läste Kitty-böcker, 60-talisterna slukade Fem-böckerna och Kalle Blomkvist. Vad är det som lockar så? Alla älskar spänning förstås, i synnerhet på säkert avstånd hemma i fåtöljen. Dessutom utspelar sig barnens deckarvärld avskilt, helt utanför de vuxnas värld. Vi vet i stort sett ingenting om Lasse eller Majas hemförhållanden även om man här antyder att Majas inte är de bästa.

Deras värld är i skolan och i staden, och ansvaret att fixa saker och ting hänger på dem eftersom de varken kan räkna med eller lita på de vuxna: det är de vuxna som begår brott och polismästaren som ska kunna reda ut saker och ting misslyckas med det gång efter annan.
I en egen värld där barn lever och vuxna bara hälsar på som hastigast blir mysterier lockande, inkluderande och kul. I synnerhet om man, som här, också kan vara med och hitta den skyldige när ledtrådar och misstänkta radas upp.

Lassemajas detektivbyrå – Det första mysteriet

Visa

Betyg: 3
Regissör: Josephine Bornebusch
Manus: Henrik Engström och Mattias Grosin
I rollerna: Frank Dorsin, Ester Vuori, Johan Rheborg, Tomas Norström m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet