Emily Blunt som den återvändande Mary Poppins. Foto: Disney

Filmrecension: Mary Poppins kommer tillbaka

Publicerad

Mary Poppins kommer tillbaka svänger och är färgglad, Emily Blunt i huvudrollen sjunger bra, men bristen på familjekonflikt lämnar ett stort hål i filmen, tycker Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Att göra en uppföljare till Mary Poppins ett halvsekel senare verkar som ett lika pengagirigt smart som hopplöst projekt. En så självlysande klassiker med superkända sånger, en flygande Julie Andrews och till och med egna ord (Supercalifragilisticexpialidocious) låter sig varken kopieras eller moderniseras för mycket.

Mary Poppins kommer tillbaka beskrivs bäst som en hommage. Den gör inga djärva moderniseringar utan nöjer sig med att göra ett återbesök hos familjen Banks 25 år senare. Från Englands 1910-tal då brittiska imperiet var malligt och på topp, till den stora depressionen på 1930-talet. De små bortskämda glinen har vuxit upp: Michael har blivit änkling med tre barn och Jane är facklig aktivist. (Jämfört med sin mor som var suffragett på 10-talet).

Det är svåra tider och än bistrare blir det när bankens hejdukar knackar på dörren för att utmäta huset. Som en deus ex machina i trevlig hatt seglar så övermänniskan Mary Poppins ned från himlen för andra gången, med samma käckt spretande fötter, trevliga kappa och talande paraply.

Men, någon uppsträckning av barnen är inte direkt nödvändig, det enda de behöver är ett bad. Inte heller finns någon känslokall familjepatriark att mjuka upp, ty Michael är nämligen en velourpappa och konstnär men med urdåligt sinne för privatekonomi, och Jane är en vimsig och rolig faster.

Det är just denna saknad av inre konflikt som gör att Mary Poppins återvänder blir snäppet tråkigare än originalet. Fienden kommer utifrån, och från att Poppins agerat som en framgångsrik familjeterapeut med magiska krafter, blir hon del av en saga om ont och gott. Jag saknar gamla pappa Banks brittiska präktighet (då spelad av David Tomlinson) och den roliga och komplexa modersfiguren. (En stilla undran: varför måste så många mammor vara döda för att det ska bli äventyr i barnkulturen?)

Trots allt är det inget som är dåligt med Mary Poppins kommer tillbaka, det svänger och är färgglatt. Emily Blunt i huvudrollen sjunger bra och har nästan mer sälta än Julie Andrews. Ben Whishaw har som vanligt känslorna på utsidan (jag oroar mig nästan för att han kommer bli utbränd snart, så intensivt som han alltid spelar) och Meryl Streep gör en oförglömlig insats som en halvfull fixare som bryter på ryska.

Bäst är ändå Lin-Manuel Miranda i rollen som gatlyktetändaren Jack. Hans sång- och dansnummer Trip a little light fantastic är filmens absoluta höjdpunkt, också den enda av alla de nyskrivna sångerna jag kommer ihåg tillräckligt väl för att nynna lite på efteråt.

Kanske är jag svartsynt, men bristen på familjekonflikt lämnar ett stort hål i den här filmen. Mary Poppins står så klart på barnens sida, men löser inga känslomässiga knutar utan tar upp fajten med den onda bankiren. Berättelsen är mer lik de otroligt mysiga Paddingtonfilmerna som kom häromåret, med en färgstark och tokrolig familj som slåss mot självgoda skurkar. Och där är det tveksamt om Mary Poppins verkligen kommer till sin rätt. Hon kan ju så mycket annat.

Mary Poppins kommer tillbaka

Visa

Betyg 3
Regi: Rob Marshall
Manus: David Magee
I rollerna: Emily Blunt, Ben Whishaw, Emily Mortimer, Colin Firth m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet