”Helan och Halvan-poliserna är riktigt underhållande, på ett plumt, lite hjärndött vis.” Foto: Njutafilms

Recension: ”Mysteriet i Slack Bay”

Uppdaterad
Publicerad

Franske filmmakaren Bruno Dumont lämnar realismen och gör blodstänkande slapstick i solig semestermiljö.

Åh, vad pittoreskt! utbrister överklassdamen när hon ser en familj av musselfiskare som stretar fram längs grusvägen med sin fångst i stora säckar. Hon sitter själv, tillsammans med sin familj, i en automobil av senaste snitt. Året är 1910 och de är på väg till sitt sommarresidens på den franska sidan av den engelska kanalen.

Just den här sommaren blir något extra att minnas – för den som överlever – eftersom den bjuder på en smaskig kulturkrock mellan hög- och lågstatus. Pojkflickan Billie i sommarhuset börjar umgås med den äldste sonen i den fattiga fiskarfamiljen vilket får det lilla samhällets maktbalans att börja vackla. Samtidigt blir alla närvarande indragna i det mysterium som ligger i filmens titel, och som handlar om att ett gäng badgäster har försvunnit spårlöst från stranden.

Filmmakaren Bruno Dumont brukar göra rätt brunmurriga filmer. Alltså social realism rotad i den nordfranska myllan – alltid sevärda, men bäst hittills var nog det tunga krigsdramat ”Flandern” från 2006.
Här är han visserligen kvar i samma geografiska region, och visst känner man igen klasstemat, men den här gången har Dumont klätt allt i en färggrann clownkostym, alla tokerier sker nämligen under en sommarsol som får grundfärgerna att spraka.
Dysterkvisten Dumont har kort sagt knåpat ihop något så udda som en burlesk, slapstickartad mordkomedi som på samma gång för tankarna till såväl gamle Jaques Tati som Jeunet &  Caros 90-talshit ”Delikatessen”.

Eller för den delen Monty Python, speciellt då sketchen ”Upperclass twit of the year”, där ett gäng överklassidioter tävlar i en absurd form av olympiska spel.

De är nämligen inte så lite debila, de där representanterna för den styrande klassen, som med självklar attityd av överhöghet intar sin bisarra boning, som liksom hovrar en bit ovanför musselstranden.

Fabrice Luchini, Juliette Binoche, Valeria Bruno Tedeschi och andra medlemmar ur den franska skådespelareliten spelar över så det står härliga till, vilket borde få en överspels-allergiker som undertecknad att rygga tillbaka, men jag märker till min stora förvåning att jag sitter och småkluckar förnöjt i biostolen. Medvetet överspel är ju en annan sak än ofrivilligt sådant, men stora gester kräver också sin fingertoppskänsla, och den har uppenbarligen Dumont och hans ensemble.

Men det är ändå det makabra, kannibalistiska spåret som ger det flamsiga nödvändig chockverkan. Scenen där fiskarbarnen sitter på gårdsplan runt en bloddrypande gryta full med människodelar och gnager på nyligen avhuggna fingrar, samtidigt som mamman kommer ut ur köket med en fot i högsta hugg och ropar ”Vem vill ha mer fot?”, är så galen att den där och då delar upp publiken i varsitt ”hata eller älska”-läger.
Jag tillhör som kanske framgått den senare gruppen.

De där Helan och Halvan-lika poliserna som kommer för att utreda fallet är förresten också riktigt underhållande, på ett plumt, lite hjärndött vis. Här kommer ingen undan. Alla inblandade är inavlade (fysiskt och andligt) i sin egen klass och omständighet. Kanske är detta Bruno Dumonts sätt att ge oss en karikatyr över människans oförmåga att se bortom sin egen filterbubbla.

Eller, nja, det kanske är att övertolka. Kanske vill han bara, som uppvuxen i de här miljöerna, dra ner brallorna på borgarklassens skygglappade jakt på det lantligt autentiska. Alltså samma fenomen som gör att lumpsamlarna på Österlen får oss stockholmare att betala kvadrupla priser för gammalt allmogeskräp.

Sentensen skulle alltså kunna läsas så här: Vill ni ha pittoreskt? Jag ska fan i mig ge er pittoreskt! Skicka in kannibalerna…

Betyg: 4
Regi & manus: Bruno Dumont
I rollerna: Fabrice Luchini, Juliette Binoche, Valeria Bruno Tedeschi, Raph m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet