Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Hör Fredrik Sahlin om Nomadlands chanser på Oscarsgalan.

Melankolisk odyssé genom den amerikanska mytologiska myllan i Nomadland

Uppdaterad
Publicerad

Bildpoesi och kärv realism i ett och samma suggestiva andetag. Fredrik Sahlin har sett den hett Oscarstippade roadmovien Nomadland som nu har landat på svensk biograf.

Tänk att bara dra i väg. Bara ta det nödvändigaste med sig, inga bindande band. Where I lay my head is home, liksom, som James Hetfield sjunger. Klyschor. Men så är också den amerikanska frihetsmyten en livskraftig trop – som väl i och för sig inte alls är amerikansk, det är bara jänkarna som kidnappat den och införlemmat den i sin fordonskult. I Nomadland skimrar myten inte lika lockande, där är husbilen en sista rullande utväg för den fattige. Nöden nödtorftigt förvandlad till dröm om frihet.

Som de flesta roadmovies skildrar Nomadland en resa mot mittens rike, det vill säga det egna Jaget. Här också mixat med en lättare samhällskritik, som inte ligger i texten utan i situationen den målar upp. Fonden är en nation som erbjuder tunna skyddsnät med stora hål, en samhällskropp som förtär människor och sedan spottar ut dem när de blir gamla och sköra. En av dem är Fern, en änka som köper sig en husbil, hankar sig fram på ströjobb, rullar över landet, lär känna likasinnade människor i samma belägenhet. De är solitärer som ändå hämtar kraft från varandra. Ibland möts de upp i Bob Wells läger, en Vietnamveteran vars livsgärning är att hjälpa folk undan ”dollarns tyranni”.

Regissören och manusförfattaren Chloé Zhao, själv invandrad kines, har i alla sina hittills tre långfilmer skildrat ett USA i marginalen, sett ur ett utifrån kommande perspektiv. Hennes två första verk flög dock långt under mediaradarn, vilket nog även Nomadland hade gjort om det inte vore för att den alltid hyllade indiedrottningen Frances McDormand gör huvudrollen. Nu haglar lovorden, priserna och Oscarsnomineringarna. Sex stycken blev det och många tror att Nomadland kommer kamma hem såväl regi som bästa film. Vilket ändå vore anmärkningsvärt, det är inte ofta en så smal film som denna vinner finaste Oscarn.
Frances McDormand kommer nog norpa åt sig en statyett hon också.

Bob Wells vinner inga priser, för han finns på riktigt och spelar sig själv, likt 90 procent av de inblandade framför kameran, vilket gör att Nomadland känns som en dokumentär med några få fiktiva inslag. Och när de är så få, och kommer i en så nedsliten, vardaglig kontext står de ut som fyrbåkar: amatör, amatör, amatör, oj: David Strathairn! Jo, till och med en relativt okänd aktör som den sistnämnde får illusionen att vackla till en aning, bara för en sekund, men ändå.

Men Chloé Zhaos stillsamma berättande (och Joshua James Richards suggestiva foto!) tar oss i handen igen och låter oss följa Fern på hennes melankoliska odyssé. Det är ångande bisonoxar, den vidsträckta prärien, de stora redwoodträden – den amerikanska mytologiska myllan i motljus. Tillsammans med filmens humanistiska grundton blir det som en hyllning till det ursprungliga, till andra värden i livet än de som mäts i dollar och cent. Lite banalt, kan tyckas, men så fint och diskret framfört att det blir bildpoesi och kärv realism i ett och samma andetag.

Betyg: 4
Regi & manus: Chloé Zhao
I rollerna: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet