Storyn är rak som en gevärspipa. Den fårade farmaren Henry och hans son, som bor ensligt i en stuga någonstans i Oklahoma, tidigt 1900-tal, får en skottskadad man på halsen. Mannen har med sig en väska full med pengar, och snart dyker det upp ett gäng skurkar som tycker att väskan tillhör dem – och så börjar en belägring som räcker filmen ut.

Det bästa med Old Henry är det oväntade valet av huvudrollsinnehavare. I stället för en stilig, muskulös men smakfullt nedsminkad medelåldring som exempelvis Brad Pitt ser vi här en tanig, rufsig och knölig typ. Lite som en bonnlurk i Lucky Luke. Det är bara halmstrået i mungipan som saknas.

”Inte kan väl det vara han som är Henry?” idisslade först min Hollywood-stukade hjärna. När kliver den riktige hjälten in i handlingen?

Men jo, Tim Blake Nelson, som oftast ses som lustig krumelur i bröderna Coens filmer, bär titelrollen på sina sluttande axlar och gör det med allt det ansvarstyngda allvar som en roll som denna kräver.

Man kan se Old Henry som en mer stillastående lågbudgetversion av Clint Eastwoods Unforgiven. Regi- och manusansvarige Potsy Ponciroli utgår i alla fall från den gamla slitstarka mallen med den motvillige hjälten, bonden som har ett förflutet som revolverman, som motvilligt plockar fram sina vapen ur garderoben och visar var westernskåpet ska stå.

Allt det väntade finns här, men i skitigare, mer maläten karaktär. Vilket är halva poängen. Old Henry ter sig som en svanesång för den gamla skolans western, en genrens epilog – om det nu inte vore för att den tydliga entusiasten Ponciroli fortfarande är lite för kär i klichéerna. Som exempelvis det actionfaktum att om man är hjälte (eller storbov), kan man träffas av hur många kulor som helst utan att det påverkar rörelseförmågan nämnvärt. Man lägger sig liksom ner och dör först när manus, inte trovärdigheten, kräver det.

Ungefär som när man själv lekte cowboy:

– Jag träffade dig! Du är död!

– Nähä, det blev bara en skråma

– Nä, för jag siktade jättenoga

– Nähä!

– Joho!

– Okej rå. Jag ska ändå in och äta middag.

Ursäkta. Old Henry förtjänar så klart ett bättre öde än att bilda fond för mina kommande memoarer. Det är bara eftertankens kranka blekhet som talar. Filmen är spännande medan den pågår och den lilla överraskningen där mot slutet, när det gäller Henrys egentliga identitet, lyfter humöret ett snäpp. Sedan kommer rövarbandets överdrivet diaboliske ledare Ketchum, med sin tjatiga och alldeles för Tarantino-sirliga monologer och drar ner tempot igen.

– Dra åt helvete din långrandiga jävel! säger en av Ketchums offer innan han skjuts till död.

Således ett manus med självinsikt men man kan ändå fråga sig varför Potsy Ponciroli inte kortade Ketchums tjötiga monologer i stället för att låta en av sina rollfigurer dissa dem.