Inför premiären i Cannes i maj gick Quentin Tarantino med en önskan om att vi som såg filmen i förväg inte skulle avslöja för mycket av handlingen. Vid själva pressvisningen läste en representant för festivalen upp samma meddelande. Vilket är ett ofog större än en eventuell spoiler. Men det får sin förklaring. Mer om det längre ner.
Det är slutet på 60-talet och Leo DiCaprio spelar tv-westernstjärnan Rick Dalton som efter några decennier på topp nu hamnat lätt på dekis och Brad Pitt gör hans evige polare och stuntman Cliff Booth. Vi får följa dem fram och tillbaka i tiden mellan framgångarna på 50-talet och deppig filmisk nutid, och i en sidohistoria dras de allt närmare den tragiska tidpunkt då Charlie Manson-gänget tar sig till Roman Polanskis villa i Beverly Hills och mördar Sharon Tate, den skådespelerska som var gravid med Polanskis barn. Tarantinos manus placerar Rick Daltons hus precis bredvid Polanskis, och sätter oss så att säga på första parkett, i väntan på det vidriga dådet.
Once upon a time in Hollywood är tokpackad med amerikanska skådespelare som osar film- och tv-historia, som Al Pacino, Lena Dunham, Kurt Russell, Luke Perry med många flera. När Tarantino ropar svarar man. Men ännu roligare är det att se slocknande stjärnor komma till liv igen. Minst lika kul som det var att se Povel Ramel och Tage Danielsson sprudla omkring i Monica Z, är det att skåda gamle bilhunken Steve McQueen på poolparty eller se Bruce Lee karate-dansa runt och prata om sina händer som ”dödliga vapen”.
Tarantino är i sitt esse här, strösslar med filmreferenser som om det inte fanns någon morgondag.
Är man inte filmnörd missar man många av poängerna.
Men okej, mycket av det är cineastiskt bling-bling som inte tillför så mycket till handlingen. I det avseendet är intrigen inte i närheten av det fyndiga manusbygget i Inglourious basterds eller Pulp fiction men i alla fall många resor fiffigare än tjötiga The hateful eight.
Till stor del är det en ovanligt påkostad bromance där unga kvinnor är snygga att se på, där kameran rör sig nedifrån och upp, utmed långa bara ben, medan män röker, slåss och driver handlingen framåt. Svårartat grabbigt alltså, men så ska det ju detta också vara som en spegling av en b-film, så som de såg ut när det begav sig.
Utan tvekan en snygg och tajt skapelse som formligen bubblar av kärlek till filmhistorien, som driver med sig själv, med flabbiga machoismen – samtidigt som den ändå beundrar och vill skaka tass med den. Ja, det är knepigt att avgöra vad som är vad, bättre att bara följa med farbror Quentin när han tar oss vid handen och leder oss på en färggrann färd genom hans nostalgiska bild av Kalifornien i slutet av 1960-talet.
Redan titeln hintar ju om att det är en saga men det är inte förrän vid slutet som man fullt ut förstår vidden av den sagoinspirerade titeln, och på vägen dit är ändå smart, snitsigt, och under en sekvens fullständigt vidrigt våldsamt, på ren splatternivå faktiskt (men det rör sig bara om en bråkdel av den två timmar och 41 minuter långa filmen). Det är filmunderhållning med gigantiskt F, och med ett slut som ändå legitimerar nämnda övervåld och faktiskt även den där ängsliga vädjan om att vi inte ska avslöja för mycket av handlingen.
I vanliga fall är allt ojande över spoilers mest tröttsamt, men det finns ändå vissa vändningar i filmhistorien som inte bör avslöjas (i alla fall inte i detalj), som snoppchocken i The crying game, som den inverterade spöksituationen i The Others – och som den fina finalen i Once upon a time in Hollywood, där antihjältarna Rick och Cliff helt omedvetet blir riktiga hjältar, och dessutom ändrar historiens gång.