Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Se Sofia Olssons recension av Almodóvars Parallella mödrar.

Almodóvar bjuder på reaktionärt tankegods i Parallella mödrar

Uppdaterad
Publicerad

”Pedro, jag blir galen! Du är så bra och så dålig på samma gång.” Sofia Olsson har en kluven relation till den spanske ikonen Almodóvar, och stämmer inte helt in i den internationella hyllningskören av hans senaste verk.

Pedro, jag blir galen! Du är så bra och så dålig på samma gång. Och jag misstänker att det är meningen. Att du medvetet hyllar och leker med såpoperans dramatik och känsloutbrott, och sen förnöjt går omkring och fnissar när du framstår som klumpig.

I Parallella mödrar är det ett av såpans allra mest tillspetsade teman han tar sig an: förväxlade barn och blodsband. Men Almodóvar skulle inte vara den han är om inte också historien och det kollektiva minnet fick spela en stor roll. Penélope Cruz spelar fotografen Janis som blir gravid med en gift man, på förlossningen träffar hon tonåringen Ana och deras döttrar kommer att födas samma dag. 

Janis är etablerad fotograf som närmar sig 40, Ana bor med sin mamma och är en bortskämd tonåring. Deras vägar möts flera gånger, på gott och ont. Samtidigt som Janis lever bebisliv driver hon också projektet att gräva upp den massgrav i hembyn där hennes gammelmorfar förmodligen ligger begravd efter att ha blivit avrättad av falangister under inbördeskriget. Janis vill återta sin historia, Ana vill helst av allt glömma bort sin.

Just när livslögnen ska spricka, när något som påverkat människor i åratal når sin kulmen, brukar Pedro Almodóvar ge sig in i berättelserna. Då när allt ska fram i ljuset och dramatiken är som allra störst är han där och låter sanningarna flyga som befriande giftpilar, spottet spruta och livet ta nya riktningar – som i exempelvis Allt om min mamma och Att återvända. Det är uppiggande att få hänga med i det där, men i Parallella mödrar saknas den obrydda lekfullheten som gör att man förlåter honom det ibland så yxigt melodramatiska. 

Historiens kärna ligger i blodsbanden, och det är närmast ett reaktionärt tankegods om biologisk äkthet som han presenterar. Vem som är biologisk mor till ett barn övertrumfar plötsligt allt annat, och det får mig att famla efter intrikata analyser om vad Barnet symboliserar i relation till Spanska inbördeskriget. Jag går tyvärr bet. 

Parallella mödrars parallella historier sitter inte riktigt ihop. Här finns oväntade vändningar som är typiska för filmskaparen, men de känns konstruerade för ytlig dramatik och saknar värme och humor. Hur bra Penélope Cruz än är och hur mycket hon spelar skiten av alla andra, så blir aldrig relationen mellan Ana och Janis engagerande. De är instängda i en smakfull lägenhet och hade nog behövt ett brokigt kollektiv av kvinnor runt sig för att slänga käft med. Estetiskt är det en nedtonad Almodóvar -film, vilket jag rent ut sagt tycker är lite tråkigt, och som gör att den övertydliga dramatiken framstår som apart.

Penélope Cruz är en känd Almodóvar-älskling, men även Rossy de Palma, som dök upp första gången i Almodóvars Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott redan 1988 är med. En underbar skådespelerska som bidrar med en slags obekväm närvaro i varje situation och som gör sitt bästa för att ge Parallella mödrar den så älskade, råa knepigheten som man älskar och hatar Pedro Almodóvar för.

Pedro, jag blir galen. Men jag ser ändå fram emot att se vad du hittar på härnäst.

Betyg: 3
Regi

I rollerna: Penelope Cruz, Milena Smit, Rossy de Palma m fl
Biopremiär: 4 februari

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet