Robin Feld bor med sitt tryffelsvin, alltså en gris som letar upp tryfflar, i ett skjul i skogen utanför Portland, Oregon. Robin verkar trivas med att vara en enstöring som inte duschar och hasar runt i pyjamas. Varje vecka säljer han sina svampfynd till en ung tryffellangare som tar produkten vidare in till Portlands prestigekrogar.
Men när Robins gulliga gris blir stulen måste han damma av sina gamla kock-kunskaper. Med motvillig hjälp från den unge langaren ger han sig ned i restaurangvärldens mörka undersida för att söka rätt på sin gris. Robins namn brukade ingjuta respekt i krogvärlden, nu måste han bevisa sig. I en scen låter han sig misshandlas i bisarr underground-restaurang-fighting i utbyte mot information.
Det här låter kanske som en John Wick för foodie-influencers — och det är det också. En twist som skönt nog aldrig känns för pretentiös eller komisk, och som låter filmen vara genrebunden utan att bli för allmängiltig. Debuterande regissören Michael Sarnoski bygger upp en sällan utforskad mystik kring restaurangvärlden, där sena kvällar efter stängning får en smått magisk atmosfär och där Robin Feld allt tydligare framträder som en kulinarisk shaman.
Nicolas Cage äger en Oscar för Farväl Las Vegas, men i samtidens kollektiva medvetande betraktas han förmodligen mer som ett levande meme än skådespelare. Det är orättvist men förståeligt med tanke på mängden B-filmer han brukar dyka upp i. De senaste åren har han slagits mot en datoranimerad jaguar i Primal, demoniska nöjesfältsrobotar i Willys wonderland och utomjordingar i Jiu Jitsu (en film som knappt innehåller någon jiu jitsu). Men han gjorde också en enastående prestation i den mästerliga syratrippen Mandy, en av de senaste årens bästa skräckfilmer.
Nästa år når Cage nya meta-nivåer när The unbearable weight of massive talent får premiär, där Cage spelar rollen som sig själv i en film där en miljardär betalar för att få Cage som gäst på sitt födelsedagskalas. Cage har själv sagt att hela konceptet är för knäppt och att han inte tänker se filmen.
Istället för att anpassa sig för att förkroppsliga sina rollpersoner är det som att Cage gör dem till en del av sig själv; absorberar deras uttryck och spottar ut dem som sina egna. I gestaltningen av Robin Feld i Pig verkar det som om Cage varit kock hela sitt liv och bär på smakupplevelsens innersta väsen. Kärleken till hans tryffelsvin verkar också genuin, och skildras med en lågmäld humor, som när Robin försvarar sig: ”Jag knullar inte min gris”.
Pig må vara en våldsam thriller men regissören, Sarnoskis dröjer sig kvar lika länge vid maträtterna som vid hoten och blodsutgjutelsen. Sympatiskt nog skildrar han hippa konceptrestauranger med melankoli, och brödbitar som käkas hemma i någons kök med ett romantiskt skimmer.